Tio filmer som fick följder. Lars Böhlin skriver om filmen som öppnade Hollywoods portar.

Filmvärlden kan vara så orättvis. Här kan man samla ett gäng skickliga proffs som med hjälp av ett väldskrivet manus och stora resurser ska skapa underhållning och vad blir resultatet?

Ett fiasko.

Och sedan kommer några flummare som med vaga idéer och ett osorterat manus styr ihop en märklig liten film och vad händer?

Succé.

Ungefär så var det när ”Easy rider” kom 1969. Under flera år hade Hollywood satsat på filmer med stora budgetar, många skådespelare och starka färger. Det var det recept som de flesta bolagen anammade under 1950-talet när tv slog stort och fick publiken att sitta hemma istället för att gå på bio. Lösningen var nya, bredare filmformat, musikaler, 3D och äventyr som fick folk att längta bort.

Men i mitten av 1960-talet fungrade det där inte lika bra. Paniken spred sig i branschen medan producenterna försökte förstå vad det var som fungerade samtidigt som det gamla studiosystemet där man hade heltidsantälld personal slutligen rasade samman.

Lösningen kom från några slynglar vid namn Dennis Hopper och Peter Fonda. De kom från den alternativa filmbranschen där Roger Corman och andra småproducenter satsade små pengar på sensationella ämnen. Det var b-filmer som gav vinster utan att bli sensationer.

Dennis Hopper och Peter Fonda ville göra en motorcykelfilm och ingen kunde tro att det skulle bli något annat än en lättglömd b-film.

Men den där duon låg betydligt närmare verkligheten än filmbolagscheferna. Precis som de kostymklädda männen i ”Mad men” upptäcker dog 1950-talets familjeideal ut i mitten av 1960-talet med en växande Vietnamrörelse, en politisk radikalisering av de unga och ett drogmissbruk som fick folk att åberopa en ny livsstil.

De människorna ville inte se välartade musikaler.

De människorna ville se en film om två motorcyklister som drog ut på vägarna för att utforska USA.

Så trots en kaotisk inspelning med galningen Dennis Hopper som regissör blev ”Easy rider” en sensation.

Därmed stod det också klart att filmcheferna var överspelade. Deras gamla recept fungerade inte och den enda lösningen blev att släppa in den nya generationen och låta dem göra vad de nu gjorde.

In stormade ett antal manliga regissörer (friheten var inte så stor att man accepterade kvinnor som filmskapare) som gjorde ”Gudfadern”, ”The last picture show”, ”Mash”, ”French connection”, ”Exorcisten”, ”Five easy pieces” medan regissörer som Francis Ford Coppola, Steven Spieberg, Brian de Palma, George Lucas och Martin Scorsese startade sina karriärer.

Men det var också en kaxig, stökig och drogliberal samling människor som – med de nyss nämnda namnen som undantag – till stora delar sabbade sina egna karriärer.

Vad alla hade glömt var att ”Easy rider” slutade med att motorcyklisterna blev skjutna. Friheten var högst tillfällig.