Utförsäljning av bilprovningen har hittills varit ett paradexempel på vad som händer när politiker bestämmer sig för att privatiseringar är det bästa de kan ägna sig åt, oavsett vilka konsekvenser det får. 2009 bestämde sig vår borgerliga regering att mot allt bättre vetande privatisera bilprovningen. Jag gissar att de tänkte typ: ”vad kan gå fel, privat är ju alltid bättre än offentligt”.

Att det går att ifrågasätta det rimliga i att att en myndighetsutövning som bilprovningen verkligen ska vara privat tog regeringen ingen hänsyn till. Men sagt och gjort: bilprovningen skulle privatiseras. Nu gick det inte så bra som regeringen hade hoppats. Ingen ville köpa bilprovningen: troligen på grund av dålig lönsamhet. Nu har regeringen lyckats lyckats sälja delar av verksamheten. Företaget Opus Group vill köpa en tredjedel av alla stationer och till sin hjälp har man lån från staten. Problemet? Många, ett är att bolaget ägs av ett holdingbolag som har sitt säte i lågskattelandet Cypern. Staten säljer ut en offentlig verksamhet och vinsten ska inte ens beskattas. Det hela låter mest som något som skulle kunna hända i 1990- talets korrupta Ryssland, som Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin uttryckte det.

I Ryssland blidkade Boris Jeltsin den rika delen av Ryssland genom att till vrakpriser bjuda ut gamla sovjetiska industrier som gas- och oljeindustrin. En liten klick av den ryska befolkningen blev stormrika, resten blev fattiga. Denna typ av politiskt system, där en liten sammanhållen elit styr samhället, brukar kallas plutokrati – fåmansvälde.

Ett problem med den privatiseringsiver som finns bland borgerliga politiker men som sällan kommer till uttryck i debatten är de demokratiska problem som privatiseringar innebär. När allt fler verksamheter finansieras offentligt men drivs privat – ofta med stora vinstmarginal – uppstår ett incitament för de privata ägarna att styra politiken åt ett håll som inte står i vägen för deras intressen. Att hålla sig nära politiken och påverka denna blir ett sätt att kunna fortsätta med stora vinster.

Vi kanske inte ska spekulera allt för mycket i var moderaternas pengar kommer ifrån. Men det är ju klart att det finns en risk att partiet har tagit emot ekonomiska bidrag från välfärdsföretag. Partiets insamlingschef, Gustaf Douglas, är också delägare i ett av vårdmarknadens största företag.

I Stockholm, borgerlighetens skyltfönster mot världen har Filippa Reinfeldt privatiserat med en iver som till med får tidigare nämnda Jeltsin att verka modest. I Stockholm är exemplen många på situationer där folk har berikat sig på utförsäljningar. Vårdcentralen Serafen är kanske det bästa av dem: en vårdcentral såldes av kommunen för två miljoner och kunde sedan av de nya ägarna säljas vidare till en större koncern för 22 miljoner. En inte helt obetydlig vinst.

En förbisedd del av vinster i offentlig verksamhet är just att det ofta inte handlar om den direkta vinsten utan möjligheten att sälja vidare bolaget dyrare än vad man anskaffade det. Detta innebär i sin tur att verksamheten riskerar bedrivas på ett mer kortsiktigt sätt. Kvartalskapitalismens inträde i välfärden lär ge ungefär samma effekter som kvartalskapitalismen gav i resten av ekonomin: slimmade organisationer för att hålla uppe värdet på aktierna och kortsiktigt ägande.

Jag tänker inte hävda att Sverige i dag är ett fåmansvälde likt Ryssland, vi har allt för välfungerande sociala institutioner och en tillräckligt välfungerande demokrati, men att inte se hotet är att vara onödigt naiv. Att kommersialisering av det offentliga släpper in näringslivsintresse i politikens centralzon utgör ett problem. Vinsten är inte bara problematisk för verksamhetens kvalitét. Den utgör också ett hot mot våra demokratiska institutioner.

En opinionsundersökning visade förra veckan att hela åtta av tio vill att vinst ska återinvesteras i verksamheten. Folket verkar ha insett de problem som de flesta politiker fortfarande blundar för. Att borgerliga politiker som alltid mer eller mindre varit ute efter att kommersialisera välfärden accepterar vinster är väl förståeligt. Men att Socialdemokraterna inte ser de hot som det faktiskt innebär är underligt.

Kanske är det så att Socialdemokraterna är rädda för den kampanj som välfärdsbolagen kommer sätta igång i fall partiet ställde sig mot vinst.

Se där, återigen ett bra exempel på varför vinstdrivande företag ska hålla fingrarna borta från välfärden. De ska inte lägga sig i demokratiska beslut kring hur välfärden organiseras. Kasta ut månglarna ur kyrkan innan de kastar ut kyrkan. Vi har ingenting att förlora på det.