Krönika av Elin Axelsson. Byn har förändrats men drömmen om att bo på landet är sig lik.

I min by kör man bil till stranden. En solig sommardag står kombisarna uppradade längs med åkern ner mot sjön. Det är fint i vår by. Öppet och vackert, en sjö på randen av kantarellstinn storskog och hjortronrika myrmarker. Hur fint det är i vår by pratar vi ofta om. Hur tur vi har som bor just här, nära till stan och jobbet men ändå på landet.

På andra sidan åkern finns vårt dagis. Ett föräldrakooperativ med gemensamma fixardagar och obligatorisk föräldratjänstgöring några timmar per år. På dagiskooperativets samkväm diskuterar vi huspriser och husrenoveringar. För det är ju fler än vi som vill bo så här fint. Priserna har ju stigit något hiskeligt de senaste åren. Vet ni vad Andersson fick för sitt hus? Visst var det drygt två miljoner? Och de som inte gjort i princip någonting alls på sitt hus.

Allt som satsats på boendet är en säker investering, i alla fall när man bor så fint som vi gör. Det säger vi till varandra här i min by. Vi diskuterar dubbelgarage och altanbyggen. Man kan aldrig bygga en för stor altan i vår by. Grannen tog in en landskapsarkitekt som ritade deras trädgård. Jättenöjda är de. Att bygga in äppelträdet i altanen hade de aldrig kommit på själva, säger de. Förra våren stod det ROT-renoverare utanför var och varannat hus. Det byttes tak och klinkrades badrum. I år har det varit glest med snickare i byn, kanske är det den europeiska ekonomiska krisen som spökar.

På andra sidan sjön står byns äldsta hus. En klassisk västerbottensgård, modell mindre. Där bodde min morfarsfarmorsfar, byns grundare och förste nybyggare. Tidigt 1800-tal lämnade han Röbäck i hopp om ett bättre liv i utmarkerna. Han röjde och dikade ut. Flyttade sten. Byggde och byggde till. Någon större avkastning blev det nu inte för morfarsfarmorsfar. Fortfarande när jag var barn låg min by i radioskugga, här fanns mest ödehus, pensionärer och en och annan sommarstuga. Fortfarande finns en pensionerad bonde som hässjar sitt hö på traditionellt sätt. Annars är det mesta annorlunda. Morfarsfarmorsfars hus är hett värre uppe på sin knalle just ovanför sjön. Av de fritidshus som byggdes under 60- och 70-talet har nästan alla omvandlats till åretruntboenden.

Det är en annan by i dag. Naturligtvis. Det är andra tider, andra människor, andra förutsättningar. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om inte dagens nybyggare ändå har ganska mycket gemensamt med dåtidens utdikare. Vi vill ju samma sak, drivkrafterna bakom flytten från tätorten ut på landet är ju i mångt och mycket desamma. Vi pratar om hur fint det är i vår by, hur bra det är att bo på landet, vilken förmån det är för barnen att växa upp så här ute i en by, men i grund och botten är det ju pragmatiska (läs ekonomiska) skäl som fått oss att flytta. Den tomt vi egentligen vill bygga på har vi inte råd med. Att bo stort och lummigt inne i Umeå är för dyrt.Vår dröm om landet är ganska krass. Vi tog en chansning och hoppas att vår flytt till landet ska vara en god investering på sikt. Precis som morfarsfarmorsfar.