Krönika av Henrik Lång. Mark Kozelek har gett ut ett nytt album under namnet Sun Kil Moon där han öppnar sig för ett nytt mörker.

Självdistans är inte en egenskap Mark Kozelek vanligtvis förknippas med. Den forne frontmannen i Red House Painters, som de senaste tio åren opererat under pseudonymen Sun Kil Moon, brukar tvärtom beskrivas som en evig melankoliker. Eller mer precist: en nedstämd och sensibel singer/songwriter som sjunger om och för brustna hjärtan.

Det nya, och sjutton spår långa, albumet ”Among the leaves” har dock klara inslag av befriande humor, inflikade i dråpliga berättelser om livet som turnerande musiker. Den mjuka öppningssången ”I know its pathetic but that was the greatest night of my life” tilldrar sig ute på vägarna, varefter ”Sunshine in Chicago” frankt skildrar hur Kozeleks fans förändrats med åren. Och när han sjunger om hur nittiotalets unga kvinnliga anhängare avlösts av dagens allvarliga män i tennisskor görs det med både saknad och klädsam ironi i rösten.

Annars är det en Sun Kil Moon-skiva som i flera avseenden sällar sig till de tidigare utgivna. De långsamma låtarna, de mjukt anslagna gitarrmönstren, den fjäderlätta ljudbilden och Mark Kozeleks ömsom plågade, ömsom lakoniska sångstil – allt detta är igenkännbart. Men ändå vrids perspektiven då och då; det snälla och finkänsliga åsidosätts under den avskalade ”That bird has a broken wing”, medan ”Song for Richard Collopy” är en jordnära sorgesång över en nyligen bortgången, gitarreparerande vän.

Där, och på ytterligare några ställen, närmar sig Kozelek en ny form av mörker, som inbegriper helt andra saker än de typiskt självömkande betraktelserna av olycklig kärlek. Och av bara farten öppnar sig en större och späckad ämnesvärld.

Veckans måsten:

1. Sun Kil Moon ”Among the leaves” (album)

2. Twin Shadow Confess” (album)

3. Can The lost tapes” (samlingsskiva)