116 000 unga människor bor ofrivilligt hemma enligt hyresgästföreningens rapport om ungas boende. 116 00 unga människor som inte har möjlighet att påbörja ett liv på egen hand som är fast hemma hos sina föräldrar. För de unga som flyttat ut väntar en bostadsmarknad präglad av otrygghet, lurendrejeri, ockerhyror och ett ständigt flyttande. Att ha en otrygg bostadssituation är mer norm än undantag bland Sveriges unga. Många av mina vänner får flytta ett par gånger per år och de flest lider av en situation där de inte kan påverka sin boendesituation ett dugg. De som har möjlighet köper bostad. Ofta mot sin vilja.

I Boverkets senaste enkät hade bara 110 kommuner balans i sitt bostadsinnehav. Det innebär att över hälften av landets kommuner upplever att de har brist på bostäder, främst hyresrätter.

Att storstadsregioner har brist på bostäder är inget ovanligt, det är svårt att bygga i kapp behovet i en stad som växer. Men nu har nästan alla kommuner, förutom de mest avfolkade, bostadsbrist. Det pekar på att situationen är akut.

Boverket rapporterar att detta främst drabbar grupper med en svag anknytning till bostadsmarknaden som har svårt att efterfråga dyra bostäder. Alltså studenter, unga, invandrare, stora familjer och äldre. Grupper som ännu inte inkluderats i samhället och som alltså via bostadsbristen får än svårare att komma in.

Diskrepansen mellan behov och produktion är enorm. Samtidigt skyller bostadsmarknadens aktörer på varandra. Kommunen skyller på staten och dess riksintresse, staten skyller på kommunerna för dåliga bostadsförsörjningsplaner och byggindustrin skyller på båda för långsamma planeringsprocesser och de reglerade hyrorna. Visserligen finns det en samsyn vad gäller flera delar av byggprocessen: planeringsprocessen måste stramas upp och antalet överklagande måste minska. Med en så segregerad bostadsmarknad som den svenska har en insider-outsider problematik uppstått där insiders har en stor möjlighet att förhindra nybyggnationer eller åtminstone förskjuta processen vilket innebär ökade boendekostnader. Men även byggindustrin har ett ansvar att pressa sina produktionskostnader, byggpriserna i Sverige är höga. Något som bland annat beror på för få aktörer.

Ett annat problem där närmast alla parter är överens är den snedbeskattning som i dag sker av hyresrätter där hyresrätten är betydligt hårdare beskattad än vad till exempel bostadsrätter är. Att göra det billigare att producera hyresrätter skulle troligtvis öka byggandet.

Hans Lind professor i fastighetsekonomi vid KTH har beskrivit problemet som att det saknas en fungerande marknadsstruktur. Konkurrensen i alla led är för svag vilket driver upp boendekostnaderna vilket i sin tur gör att bolagen inte vill bygga. Samtidigt är det inte hela sanningen: en bristsituation kan för de vinstdrivna bolagen vara fördelaktig då de driver upp priserna på nyproduktion vilket gör att de kan få ut en högre vinst. En anledning till att byggandet inte ökar så snabbt som de borde är att bolagen inte vill öka utbudet och således sänka priset.

De senaste 20 årens bostadspolitik har präglats av en rörelse mot allt mer marknad. Bostaden har setts som en vara som vilken annan och reformer har tagit sikte på att förändra underliggande strukturer man menar stör marknaden. Bostaden borde i stället vara en social rättighet likt vård eller skola. Vi vet att bostaden är lika viktigt för ett gott liv som någon annan del av välfärden. Den nuvarande synen hindrar de krafttag som skulle behöva göras för att råda bot på den skriande bostadsbristen då stat och kommun i allt mindre grad är beredd att göra de investeringar som behövs.

Bostaden, främst hyresrätten, är nödvändig för en fungerande arbetsmarknad. Kanske borde de offentliga ta ett större ansvar för att trygga bostadssituationen med hänvisning till att det faktiskt är en viktig del av infrastrukturen – på samma sätt som järnvägar och kollektivtrafik.

Bostadsbrist är likt arbetslöshet ett socialt gissel som stänger in människor. Massarbetslöshet minskar möjligheten att ställa krav på sin arbetsplats, bostadsbristen minskar möjligheten att bosätta sig där jobben finns och att fritt röra sig i landet. Ängsligt håller vi fast vid den bostad vi lyckats skaffa oss. Vår syn på bostadsmarknaden präglas av en minskad känsla av att vara allmännyttig och en växande känsla att bostaden är ett privat projekt. Mitt hem är min borg på mer än ett sätt. Borgen behöver nu försvaras. I Stockholm leder det till att bostadsrättsinnehavare dödar träd. Känslan att det är vår stad minskar när boendet blir en fråga om privat investering. Det är dags att börja bygga och det nu.

Felix Antman Debels