MUSIK
John Fogerty
T3 Arena, Umeå
★★★★
Publik: Drygt 6000 betalande.
Längd: En timme och fyrtiofem minuter.
Bäst: ”Fortunate son” och ”Who’ll stop the rain”.
Sämst: Covern på ”Oh, pretty woman” känns malplacerad.

De här låtarna spelade Fogerty

1. Hey tonight
2. Green river
3. Suzie Q
4. Who’ll stop the rain
5. Lookin’ out my backdoor
6. Blueboy
7. Ramble tamble
8. Blue moon nights
9. Midnight special
10. Hot rod heart
11. Garden party
12. Joy of my life
13. Born on the bayou
14. I heard it through the grapevine
15. Gunslinger
16. Keep on chooglin’
17. Have you ever seen the rain
18. Oh, pretty woman
19. Up around the bend
20. The old man down the road
21. Bad moon rising
22. Fortunate son
23. Rockin’ all over the world
24. Proud Mary

Det har sagts förr, men tål att sägas igen: John Fogerty besitter en enorm låtskatt och en sällsynt bärkraftig röst. Oräkneliga coverband har misshandlat hans klassiker genom åren, men den
inneboende styrkan i materialet har – i de flesta fall – kunnat stå emot uttolkarnas angrepp. En stor del av de drygt sextusen åskådarna inne på T3 Arena visar medhåll genom handklapp och sång, och kvällens folkkära huvudperson krånglar inte till det, utan rivstartar med bekantingarna ”Hey tonight”, ”Green river” och ”Suzie Q”.

I samma stil fortsätter sedan konserten: intensiv och kraftigt dominerad av Creedence Clearwater Revival-dängor. I centrum står den upptrissade, ivrigt skuttande Fogerty, som styr och ställer över det mesta, vilket stundtals får kompbandet att framstå som bifigurer. Detta är förstås ingen tillfällighet: de välmeriterade musiker han omger sig med måste i varje skede anpassa sig till en fast ram, där allt – inklusive jammiga partier och längre solon – är planlagt på förhand.

Och denna strama inriktning visar sig snart ha både fördelar och nackdelar. På plussidan kan noteras en välbalanserad låtlista, där energisk och överstyrd rock’n'roll samsas med countrydoftande tongångar, som i den smakfulla covern på Ricky Nelsons ”Garden party”, den dobro-smyckade ”Joy of my life” och den återhållna ”Blue moon nights”. På minuskontot märks ett samspel som emellanåt låter det muskliga ta överhanden. Det får såväl ”Keep on chooglin’” som ”Ramble tamble” att te sig som överlastade exerciser för scenens spelsugna gitarrister, med Fogerty själv i främsta ledet. Skickligheten i framförandet är odiskutabelt, men det lätta handlaget frångås i sådana partier.

Därmed mister man också delar av det naturligt luftiga sväng som är så centralt för att få dylik, rak riffrock att fungera. Och Kenny Aronoff må vara en utmärkt trumslagare, men hans hårdslående och robusta stil skymmer sångernas nyanser och finurliga vändningar.

Detta är dock inga graverande brister, för musiken har en smittande framåtrörelse, ledd av en övertygande frontfigur i god röstform. I mötet mellan en uppsluppen publik och en synbart engagerad Fogerty uppstår dessutom en varm stämning, som till och med får den uttjatade ”Midnight special” att verka djupt angelägen.

Och standards som ”Lookin’ out my backdoor”, ”Born on the bayou”, ”Fortunate son” och ”Who’ll stop the rain” är ju, bevisligen, alldeles outslitliga.