Tio filmer som fick följder. Lars Böhlin skriver om ”Rom – Öppen stad” som i slutet av andra världskriget fick fart på en realistisk våg som berättade om livet i Italien.
Med jämna mellanrum dyker det upp människor som vill förenkla filmkonsten och göra den mer levande. Uppropet lyder i regel något i stil med: Bort med de dyra spektaklen, in med realismen!
Ofta handlar det mest om estetik (till exempel franska nya vågen och danska Dogma-manifestet) men ibland väger det politiska över. Som med den italienska neorealismen.
Så klart.
För lever man i en fascistisk diktatur under ett pågående världskrig är det lätt att ta ställning. Antingen ställer man upp på regimens propaganda och nickar instämmande till de förljugna filmer som produceras, eller så gör man i möjligaste mån film som påminner om verkligheten.
En sådan motrörelse uppstod i Italien under kriget i form av neorealism och fick sin mest slagkraftiga film i form av ”Rom – Öppen stad” (1945). Filmen spelades in under slutet av kriget, när den italienska fascismen krackelerat och landet ockuperats av det nazistiska Tyskland. I den situationen spelade Roberto Rossellini in sin film, till vilken bland annat en ung Federico Fellini skrivit manus.
Anna Magnani är magnifik som kvinnan som får i uppdrag att gömma en motståndsman.
Att se filmen i dag är som att få en direktrapport från hur det kan vara att leva under ockupation. De flesta filmer som handlar om kriser och ond bråd död kommer trots allt långt i efterhand och blir på ett eller annat sätt efterhandskonstruktioner. Men inte ”Rom – Öppen stad”, det innebär att det filmen saknar i teknisk perfektion tar den igen i dramatik och stämning. På så vis blev filmkonsten ett vapen i en kamp för en bättre värld.
Den italienska neorealismen fortsatte åren efter kriget och gav skarpa bilder från ett samhälle i kris. Den allra bästa filmen är Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” (1948) som utan konstigheter berättar om arbetets betydelse och vad en stulen cykel kan få för konsekvenser. Regissören Roy Andersson brukar alltid prata om ”Cykeltjuven” när han får frågan om favoritfilmer och det är han inte ensam om, det är en av filmhistoriens stora klassiker.
Fast till slut tröttnade dåtidens publik. Några år in på 1950-talet dog den italienska neorealismen ut när livet gick vidare och biopubliken inte ville få livets svårigheter skildrade. Vittorio De Sica fortsatte göra bra filmer långt in på 1960-talet medan Roberto Rossellini blev skandalernas man när han och Ingrid Bergman lämnade sina respektive för att leva och arbeta tillsammans i början av 1950-talet.
Men den italienska neorealismen har ändå levt vidare i filmhistorien eftersom den lämnade efter sig ett par fantastiska filmer, men också som ett bevis på vad man kan skildra med en filmkamera. Elia Kazans realism i en film som ”Storstadshamn” med Marlon Brandos banbrytande agerande och Gillo Pontecorvos ”Slaget om Alger” (1966) om det algeriska motståndet mot franska staten är svåra att tänka sig utan ”Rom – Öppen stad”.
Skriv ut
