Joe Jackson hyllar Duke Ellington på sin nya skiva. Dessutom recenseras Miseration, Linkin Park, Iggy Pop, Chris Brown och Chreyl.

Joe Jackson
The Duke
★★★
Earmusic/Playground

Duke-hyllning. Stilbyten och genrekorsningar har länge hört till Joe Jacksons specialintressen. Och denna tribut till Duke Ellington följer den inslagna, tveklöst spretiga, vägen.

Det är förstås ingen lätt sak att tolka klassiker signerade jazzhistoriens mest inflytelserika kompositör, men Jackson och hans mångsidiga band (där The Roots-trummisen Questlove utgör rytmisk ryggrad) skjuter in alltifrån salsasväng till gitarrsolon och syntstråkar i arrangemangen.

Och när de uttrycksfulla gästvokalisterna Lilian Vieira och Sharon Jones träder in i handlingen spelar det inte längre någon roll att låtmaterialet egentligen är söndertröskat.

Henrik Lång

 

Miseration
Tragedy has spioken
★★★
Lifeforce records
Metal. Mångsysslaren Christian Älvestam, kanske mest känd från sin tid i Scar Symmetry, är tillbaka med ett nytt Miserationalbum. Ett album som består av många lager, som tidvis kräver full koncentration hos åhöraren. Miseration, till skillnad från exempelvis Scar Symmetry och Solution .45, tillhandahåller inte någon skönsång utan här snackar vi aggressiv och teknisk melodisk metal, med rötterna djupt i dödsmetallen. ”Tragedy has spoken” är trots detta ett ganska lättlyssnat album, men när det bjuds på inslag med mer obskyra instrument som esraj, santoor och mandolin, samt mongolisk strupsång så höjer man på ögonbrynen lite extra. Det här är med all säkerhet en skiva som växer i takt med antalet lyssningar.
Tommi Kuno

 

Linkin Park
Living things
★★
Warner
Emo-pop. På förra skivan tonade Linkin Park ner de skrikande nu-metal-gitarrerna till förmån för elektroniskt smyckad emo-pop. ”Living things” rullar vidare i samma spår: den amerikanska sextetten blandar stillsamma pianostycken med hip hop, hårt mixad sång och stötiga riff, utan att någonsin frångå sitt i grunden polerade sound.
Det upplägget gynnar en personlig ballad som ”Roads untraveled”, och så länge Mike Shinoda håller sig borta från rapmikrofonen är det möjligt att respektera viljan till nytänkande.
Dock bara till en viss gräns: när bandet vräker på med bredfilig europop är resultatet förfärande i all sin svulstiga inställsamhet.

Henrik Lång

 

Iggy pop
Après
★★★
Thousand Mile
Inställsamt. Iggy Pops plats i rockhistorien är säkrad tack vare insatserna som hämningslös rocksångare både i The Stooges och som soloartist. Men han är inte fullt så enkelspårig som man kan få för sig och ibland byter han spår alldeles oerhört.
Som nu.
På ”Après” tolkar han både Beatles och Frank Sinatra och inte minst sjunger han på franska med innerliga tolkningar av Serge Gainsborough och Edith Piaf. Det är varmt och vackert gjort. Som en stillsam bugning åt en tradition där kärleken är det viktigaste av allt.
Men Iggy är lite för devot, hans tolkningar och vokala omfång känns begränsade, några låtar är söndertjatade och med knappt 30 minuter är det en kort skiva.
Lars Böhlin

 

Chris Brown
Fortune
★★
Sony music
Sängläge. Dansanta ”Turn up the music” är, trots irriterande technopartier, en av försommarens mest spelade låtar i mitt hushåll. Men det blir inte så mycket mer dans på ”Fortune”. I stället intar 23-åringen rätt snart sängläge och sexar till det på ett sätt man knappt sett sedan Joes storhetstid för något decennium sedan. Som i ”Biggest fan”, där han deklarerar att han ”gotta magnum in my wallet, I’m gonna pull it out”. Det kan låta töntigt, och det gör det rätt ofta, men han kommer faktiskt undan med överraskande mycket.
Men sedan innehåller ”Fortune” också en hel del bleka midtempolåtar och massor av direkt avtändande lek med autotune och jobbiga synteffekter.

Therese Lindström

 

Cheryl
A million lights
★
Polydor/Universal
Dåligt. Cheryl Cole tillhör Storbritanniens mest omtalade kändisar – men mer för sina tv-program, sin ”sexiga” stil och sin otrogne ex-man, fotbollsstjärnan Ashley Cole, än för sin musik. Så har det varit ända sedan hon sjöng i gruppen Girls Aloud. Och hur mycket skivbolaget än försöker göra henne till riktig popstjärna så vill det sig inte riktigt. Inte nu heller. Här finns en riktigt bra låt, singeln ”Call my name” (skriven och producerad av Calvin Harris), men trots att Cheryl försöker sig på både dubstep och poppig r’n’b så funkar det inte alls. Det är obegripligt dåligt.
Det är väldigt många namnkunniga producenter inblandade, men det är som om de alla delat med sig av den sämsta låten de skrivit.
Mikael Forsell