Kampen viktigare än estetiken

Annika Burholm har tittat närmare på Olydnadens arkiv på Bildmuseet.

Det tjuter, skriks och skrattas, det pratas, skjuts, sjungs och tjuter igen. Från 24 monitorer i Bildmuseets bottenvåning kommer de oroande, störande, kaotiska oljuden. Det är en av sommarens fyra utställningar som låter så: Olydnadens arkiv, ihopsamlat av Marco Scotini i Milano, och visat i en parlamentsliknande installation av Céline Condorelli.

Man går dit och dras in i tumult från gatudemonstrationer i Buenos Aires, stenkastning i Kairo, förbjudna banderoller i Litauen, nakenprotester i USA, ockupationen av tv-huset i Rumänien och andra ”olagligheter”. Men nöden har ingen lag!

Man är mitt i den stora olydnaden. Mitt i de gatuprotester som hunger, hopplöshet och förtryck drivit ut tusentals människor i för att göra sina röster hörda. När desperationen vuxit sig större än rädslan trotsar folk utegångsförbud, demonstrationsförbud, agitationsförbud, förbud, förbud

Det har människor alltid gjort. Civil olydnad är inget nytt. Inte heller att den medialiserats och skrivits om av bland andra den tysk-judiska filosofen Hannah Arend. Det nya är att de olydiga numer själva filmar sina aktioner, att Marco Scotini samlat ett antal sådana, och att 39 av dem kan ses i Umeå.

Nytt är kanhända också teoretiserandet kring estetik och konstnärlig gestaltning, både i protesterna själva och i deras dokumentering. Om detta handlar utställningskatalogen, vars abstrakta nivå jag dock har svårt att ta till mig; jag längtar i stället efter några politiska analyser för att få en överblick över och förståelse för själva filmerna. För det är ju ändå kampen som är det viktiga, inte deras estetik.

Men tillbaks till mobilkamerorna. I deras värld kan vi befinna oss mitt i stormens öga och både se och höra (film 32) en förtvivlad moder på Tahirtorget i Kairo titta upp från sin blodige son och ropa till hans kamrater: ”Stå kvar ni! Kämpa på, för så länge ni lever och kämpar, lever också min son!” Det finns flera sådana filmer som vrider om kniven i hjärtat på en.

Andra filmer får en att le, som den surrealistiska 24-minutersfilmen av konstnärsgruppen Etcétera i Buenos Aires, Argentina (film 20). Med humor som vapen iscensätts ett presidentval av en gås som bärs på en röd sidentron genom gatorna under ropen Gåsen till president! Gåsen till president! Och folk förstår precis vad som menas och skrattar och applåderar. Sedan kommer en lång lista på torterade och döda under militärdiktaturen på 90-talet. Då skrattar man inte.

Prêt-à-Porter (Redo-att-bära) hette en fransk modevåg för ett halvsekel sedan med enkla, bekväma kläder. Dagens politiska motsvarighet är Prêt-à-Revolters (Redo-att-revoltera) pullovrar med ögonhål i den uppdragbara halslinningen, vattensäkra fickor, designade knäskydd och annat, som en gatudemonstrant kan behöva, förutom klisterrullar för snabbklistring av affischer, en grej att skjuta upp banderoller på telefonledningen, kartor över övervakningskameror mm. Den olydiga världen sjuder av uppfinningsrikedom, särskilt efter 9/11, då yttrandefriheten beskurits kraftig och man måste hitta nya sätt att yttra sig. Om detta handlar andra filmer på utställningen.

Ja, egentligen handlar utställningen om så mycket, att den är helt tumultartat oöverskådlig. Precis som världen själv. Man kan tillbringa timmar där utan att få något annat sammanhang klart för sig än att varje kamp och protest och olydnad är en värld för sig, vare sig den utspelar sig i Palestina, Italien, Iran, det forna östblocket, USA eller Egypten.

Och utanför flyter Umeälven lugn och stilla – som om ingenting hade hänt.

Annika Burholm