Andligt. Det är lätt och snabbt att döma ut människor, skriver Anneli Eriksson.

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda” säger Jesus i Lukasevangeliet. Han fortsätter ”ge så skall ni få” och ”med det mått som ni mäter med, skall det mätas upp åt er”.

Det är lätt och snabbt att döma ut människor utan att reflektera över orsaker till att det blir som det blir, när det går fel.

Jesus är som vanligt kompromisslös. Han menar att vi skall sopa rent framför egen dörr innan vi börjar kasta sten på andra.

Hycklare, kallar han oss när vi hellre ser flisan i våra medmänniskors öga, än bjälken i vårt eget.

Men allt detta tycks vara urmänskligt. Det är som om det nästan alltid är lättare att se hur andra skall lösa sina problem, än att blicka inåt och se sig själv.

Självkännedom är bra, därför att de egna misslyckandena gör oss ödmjuka. När man misslyckats och erkänt det inträder en slags förlåtelse av det egna jaget. Det är inte bara andra som gör fel utan jag också. Och när jag inser att jag kan göra fel ökar förståelsen över andras brister. Det blir lättare att förlåta.

Bland annat därför är självinsikt alltid bra, även om det kan göra ont.

I kyrkan talar vi om Kristi kropp. Det är församlingen, du och jag. Alla behövs och alla kan göra något för någon annan. Det är inte så att vissa skall stötas bort och få höra att de inte passar in.

Det är inte så att örat är viktigare än lilltån eller tvärtom.

Jag hörde ett samtal på tv om bortgångna artister. Man sa att det var sorgligt att Ted Gärdestad lämnade oss så tidigt. ”Lämnade oss” sa programledaren. Frågan är bara om Ted fick känna av att han var en av oss när han levde? Eller upplevde han bara ensamhet? Det där får vi aldrig svaret på. Men många gånger tycks det som om det är först när en människa dör, som hon får full upprättelse.

Vi är så lika varandra, vi människor. Vi skrattar och gråter, är rädda och trygga, glada och arga. Jag är av den åsikten att vi människor hör samman – precis som bilden av Kristi kropp – och att alla har en självklar plats i gemenskap med andra på jorden.

Därigenom borde vi kunna komma ifrån dömande och skvaller. Vi borde sluta linda in vårt dömande i psykoterapeutiska språkdräkter, sluta utnämna oss själva till psykologer och bli mera raka.

Vill vi stå där när vi klappar på pärleporten och skämmas över att vi dömt ut missbrukare, psykiskt sjuka, invandrare, funktionshindrade och kvinnor? Naturligtvis inte. Vi vill i alla fall kunna säga ”Jag gjorde så gott jag kunde”.

Det är lätt att orden blir fel, att tungan slinter. Det är mänskligt. Men jag tror att vi kan träna oss i att bli mera Kristi kropp.

Där behövs alla människor.

Anneli Eriksson