Krönika om klasshatet. Det var ett civiliserat och tråkigt samtal om klasshat som arrangerades i Umeå, skriver Lars Böhlin.

I fredags nådde debatten om klasshat Umeå. Efter två månaders ivrigt diskuterande på framför allt DN:s och Aftonbladets kultursidor så såg den norrländska litteraturtidskriften Provins till att poeterna Johan Jönson och Aase Berg kom till restaurang Costas för att diskutera klasshatet.

Det gick inte så bra.

Ett problem är att kulturlivet helst inte vill debattera på scen, de vill föra samtal. Det betyder i klarspråk att frågorna gärna blir lika långa som svaren och att man helst inte vill gå rakt på sak. Uttrycker sig någon dunkelt är det ingen som ställer den enkla frågan ”Vad menar du?”. Istället ska bakgrunder utredas, begrepp skärskådas och nyanser betonas. Det blir mer garderingar än utfall. Mer artigheter än angrepp.

Det är då jag vill citera Leif GW Persson: ”Varför skall vi som slåss med ord fäkta florett när vi kan hugga med yxa?”.

Ändå fanns det intressanta repliker insmugna här och där. Johan Jönson som startade debatten när han läste utdrag av en av sina dikter på Dramaten sade bland annat:

- Jag tycker att hatet har varit beskedligt i mina böcker, ingenting av vad jag kan känna privat.

Där hade man kunnat nå den där debattnivån där man borde plocka fram yxan och slåss med allvar. För om klasshatet finns måste känslan ha någon källa, och det borde väl vara att samhällets klyftor vidgas. När de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare så föder det frustration, uppgivenhet, hat och massor av andra känslor. Åtminstone från de fattigas sida.

För det är de fattiga som drabbas när samhället ska spara och det är de som känner av realiteterna när Europas statschefer ska möta krisen.

Vill man veta mer om hur klasshat kan uppstå rekommenderar jag Rebacka Bohlins ”De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass” som säger så mycket mer än fredagens civilerade samtal på Costas.