Recension av Lars Winnerbäck ★★★. Det ligger nästan en mörk slöja över Lars Winnerbäck, skriver Erik Hillbom.

MUSIK

Lars Winnerbäck

Stadsfesten, Skellefteå

★★★

Videoprojektioner på någon som vandrar genom en skogskyrkogård inleder Lars Winnerbäcks konsert på Skellefteå stadsfest under lördagen.

Det är närmast en ödesmättad inledning där även den askgrå himlen över oss och bandets svarta kläder bidrar till en något dyster inramning till hela konserten. Med sig på scen har Winnerbäck bland annat med sig tre femtedelar av nu nerlagda Hellacopters, vilket skulle kunna bädda för ett intensivt rockdriv.

Gitarristen Ola Nyström från Weeping Willows ingår även han i Winnerbäcks band för kvällen och han bidrar med otroligt kompetent och snyggt gitarrspel på flera av låtarna.

Tyvärr så det sällan som Winnerbäck och bandet får komma till sin rätt och för det mesta är det ganska lojt och intensiteten uteblir i den till stora delar moll-betonade spelningen.

Publiken bjuds sällan in i konserten och personligen ser jag inget fel i artister som inte tar varje chans att fria till publiken utan låter musiken tala men i kväll är det är något som inte stämmer. Det är som att det ligger en extra mörk slöja över Winnerbäck som ibland känns pålagd.

Stundtals blixtrar det till – något oväntat i Svensktoppslångköraren ”Om du lämnade mig nu” där den snygga orgeln lyfter låten och ger den nytt liv.

Trots den något svarta inramningen är det däremot omöjligt att inte tycka om Lars Winnerbäck som person. Att han efter otaliga välbesökta konserter genom åren fortfarande verkar så genuint rörd över det gensvar han får av publiken är fint att se.

Han ber till och med publiken om ursäkt för att han och bandet kommit till Skellefteå med ”så mycket dystra sånger”.

Winnerbäck är sannerligen en artist med båda fötterna på jorden.

Det är först mot slutet av konserten som det lossnar ordentligt. Det är ett riktigt härligt driv som Lasse levererar ”Elden”och ”Kom ihåg mig”. Här kommer också bandet till sin rätt när de får släppa lös och ge prov på det rockdriv som de besitter. Nicke Anderssons karakteristiska gitarrsolon passar som handen i handsken på dessa låtar.

Tyvärr kommer urladdningen försent och det är på tok för kort. Det är synd, för med ett band bestående av några av Sveriges kanske mest rutinerade rockmusiker känns det synd att spara så länge på krutet så att stubinen hinner slockna innan den ens hinner tändas.

Erik Hillbom