Krönika om Beachwood Sparks. Ibland räcker det inte att göra riktigt, riktigt bra musik för att lyckas i musikvärlden.
Ibland räcker det inte att göra riktigt, riktigt bra musik för att lyckas i musikvärlden.
Det handlar, precis som i många andra branscher, också en hel del om timing.
Vissa artister och grupper hamnar, hur briljanta de än må vara, långt från rampljuset av den enkla anledningen att de är i otakt med sin samtid.
Ett sådant exempel är Los Angeles-gruppen Beachwood Sparks. När de släppte sitt självbetitlade debutalbum år 2000 var stämsångsbeklädd, psykedelisk folk-country inte vad världens skivköpare suktade allra mest efter. 2001 års uppföljare, den på alla sätt mästerliga, men rätt trippiga ”Once we were trees” blev inte heller den någon försäljningssuccé.
Beachwood Sparks gjorde vad de själva kallade ”cosmic American music”, ett arv de förvaltade från kaliforniska ikoner som Gram Parsons, The Byrds och Crosby, Stills and Nash. Ett sound som under det tidiga 2000-talet var rätt så otidsenligt.
Efter en sista EP år 2002 valde Beachwood Sparks att lägga ner.
Det har gått tio år sedan dess. Under de tio åren har det hänt mycket i musikvärlden. Band som Fleet Foxes, Bon Iver, Grizzly Bear och svenska First Aid Kit har tagit stämsång och jordnära folk in i musikens bästsäljande finrum.
År 2012 tycks alltså manegen äntligen vara krattad för Beachwood Sparks.
Och se – efter alla dessa år av tystnad har gruppen nu återförenats och spelat in sitt tredje fullängdsalbum, ”The Tarnished Gold”, som släpptes i tisdags.
”Några skivor är gjorda för att spelas på en lördagkväll. The Tarnished Gold” är gjord för att spelas på en söndagseftermiddag. [] Som att vara under en koboltblå himmel och lukta på nattblommande jasminer på en perfekt vårdag i Los Angeles” heter det i den presstext som följer med skivan.
Det stämmer verkligen.
”The Tarnished Gold” tassar fram barfota längs solstänkta amerikanska kustvägar. Det låter mjukt, saltstänkt, finstämt och djupt, djupt amerikanskt.
”Samma tema har förmodligen behandlats av andra band, men det här är vårt sätt att se på det. Och vi har ju faktiskt levt det. I många år har vi representerat den här delen av landet, den här staden och dess musik, säger sångaren och basisten Brent Rademaker” i samma pressmeddelande.
Jag hoppas att Beachwood Sparks äntligen kan få det erkännande de så väl förtjänar. Inte bara för att de just nu råkar gå i takt med samtiden, utan mest för att ”The Tarnished Gold” är en så förtjusande skiva.
Tre Beachwood Sparks-favoriter:
”The sun surrounds me”. En pedal-steel-pärla – och det närmaste en hit som bandet spelat in. (Från ”Once we were trees”).
”By your side”. Sorgset munspel och orgel ramar in den vackraste versionen av Sades ballad. (Från ”Once we were trees”).
”Silver morning after”. Rullande, majestätisk countrypop. (Från debutalbumet ”Beachwood Sparks”).
Skriv ut
