Tidningen Financial Times skrev i dagarna om ett dokument de tagit del av med förslag till veckans EU-toppmöte. Enligt förslaget ska unionen ges rätt att justera medlemsländernas budgetar efter rekommendation från EU-kommissionen. Enligt tidningen ska även planerna för en bankunion och en politisk union finnas med i förslaget.

Financial Times beskriver dokumentet som en plan med förändringar för att närma sig en skattemässig union vilket skulle innebära att Bryssel får makten att agera finansdepartement för valutaunionens medlemmar.

Det är naturligtvis en mycket stor förändring som ändrar förutsättningarna helt för de länder som är medlemmar i valutaunionen. Den mest drastiska förändringen handlar om att man – om detta fördragsfästs – fråntar folket rätten att i allmänna val påverka den ekonomiska politiken. Ländernas konstitutioner åsidosätts inom den ekonomiska politikens område. Enskilda länders konstitutioner kommer om detta genomförs inte längre att utgöra spelreglerna för politiken. Förslaget till förändring kommer i allra högsta grad att begränsa de demokratiska val som folken kan göra.

Vill eurozonens länder verkligen avsäga sig den ekonomiska makten, att flytta beslutsfunktionen om ekonomisk politik från de enskilda parlamenten till Bryssel? Det är sannerligen en mycket stor inskränkning i det nationella självbestämmandet. I praktiken skulle dessutom förändringen förbjuda framtida generationer att föra en keynesiansk politik.

EU:s krisåtgärder är präglade av nyliberala dogmer och innebär kraftigt sänkta löner, lägre pensioner och försämrade rättigheter i arbetet. Dock försämrar dessa nedskärningar och uppsägningar välståndet och gör det ännu svårare att komma ur krisen.

Den ekonomiska politiken har steg för steg överförts från medlemsländerna till EU genom beslut som aldrig förankrats hos medborgarna. EU-etablissemanget har använt krisen för att driva samarbetet mot den superstat som många haft som långsiktigt mål redan från början.

Det var precis den här utvecklingen vi som stred för ett svenskt nej till EMU förutsåg. Vi uttryckte farhågorna om att EMU kommer att tvinga fram gemensamma skatter. Det har att göra med risken för ekonomiska chocker.

Om ett enskilt land får tillfälliga ekonomiska problem kan varken penningpolitik eller växelkurs användas för att bekämpa arbetslösheten. Utan EU-skatter finns då inte heller något som omfördelar resurser från gynnade till missgynnade regioner. Alla nationer, även förbundsstater som Tyskland, USA och Kanada, har en sådan omfördelning.

Nej-generalen Sören Wibe förklarade ofta detta med att om till exempel Västsverige drabbas av ökad arbetslöshet så förs resurser över från övriga Sverige via socialförsäkringarna och den offentliga sektorn. Det utgör en stabiliserande faktor av avgörande betydelse för en harmonisk regional utveckling.

Ekonomiska kriser försvinner inte med EMU och när kriserna kommer och leder till bestående hög arbetslöshet i vissa regioner under ett EMU-medlemskap så kommer kraven på gemensamma skatter att komma, förutspådde vi på nejsidan.

Det är ju det enda som finns att ta till när man avhänt sig de redskap som finns i en självständig penning- och växelkurspolitik. Man kan helt enkelt inte lämna bort penningpolitiken utan att även ge upp den egna finanspolitiken.