Limegröna ålar de sig genom Brests huvudstråk, de nya spårvagnarna. I helgen invigdes de med en färgsprakande folkfest efter tre års gatuarbeten som omfattat den kanske största stadsomvandlingen sedan rekonstruktionen efter andra världskriget då staden bombades sönder och samman av de allierade.

Gamla slitna arbetarkvarter, som Recouvrance och Pontanézen har fått en upplyftning, staden knyts samman och tillgängligheten till tjänsterna i centrum och köpcentrum i utkanterna förbättras.

Lokalpolitikerna har sålt in satsningen med modeordet hållbar utveckling och spännande kulturinslag längst spårvägen, men visst har det funnits kritik. Framkomligheten har varit begränsad under arbetena, boende har störts av buller, butiker har tvingats slå igen.

Många har varit skeptiska och själva nyttan med spårväg har ifrågasatts; hade det inte varit billigare med fler bussar? Spårvägen har nämligen kostat massor för stadens företag eftersom den finansierats via en lokal transportskatt.

Regionen, staten och EU har också bidragit till budgeten på drygt tre miljarder kronor, mycket för en region med drygt 200 000 invånare.

Brest hade redan en spårväg i början av 1900-talet, ”gula faran” kallad på grund av alla olyckor, men den förstördes också i bombningarna under andra världskriget. På 1980-talet hölls en folkomröstning om ny spårväg som slutade i en klar nejseger innan frågan åter kom på tapeten i kommunalvalen 2001.

Pierre Maille, borgmästare på 1980-talet och numer ordförande för departementet Finistère, försvarar spårvägen som stadsförnyelseprojekt och hoppas på en andra linje för att rusta upp fler kvarter. Han berättar att spårvägen först i andra hand är ett kollektivtrafikprojekt!

Satsningarna har också inneburit lokala arbetstillfällen i ett land där industrinedläggningarna accelererat; vissa siffror talar om 700 000 förlorade industrijobb i Frankrike de senaste tio åren. Industrin utgör numer knappt tio procent av BNP, betydligt mindre än många av grannländerna, framförallt Tyskland.

Globaliseringen och laissez faire-politik har slagit hårt och euron har straffat fransk industri som tidigare kunde devalvera sig konkurrenskraftig.

Brest är inget undantag; hamnstaden med flottbasen har sett antalet försvarsanställda minskas och jordbruk och industrier i regionen kämpar med lönsamhetskraven.

Under året har den civila fartygsreparationen hotats av nedläggelse innan de togs över av ett holländskt företag och i grannstaden Châteaulin hotas nu kycklingproducenten Doux med tusentals anställda.

Frankrike har fortfarande industriell kompetens i världsklass och en lyxindustri som går bra men det är konsumtion och handel som utgör ekonomins bas.

Kan man behålla rangen som femte industrination – utan industrier?

Den nye presidenten, François Hollande har tillsatt en industrialiseringsminister, Arnaud Montebourg, som gjort karriär som hård globaliseringskritiker. Frågan är vilket utrymme han får vid sidan av den mer moderate och EU-troende finansministern.

I valet förenklades nämligen hela problematiken till en fråga om Sarkozys misslyckande, trots socialisternas ideologiska stöd till ett EU som i dag lägger hinder i vägen för offentliga insatser i finanskrisens spår.

Nu vill Frankrike ha investeringar på EU-nivå, Tyskland bromsar. Unionen politiseras, men är fransmännen beredda att löpa linan ut med krav på omorientering av EUs ekonomiska politik eller kommer de nöja sig med symboliska stödmiljarder och de sedvanliga, propagandistiska EU-har-bidragit-till-den-här-satsningen-skyltarna, som exempelvis pryder hållplatserna efter Brests spårväg?

Mattias Mattsson