Lars Böhlin om underhållningsvärdet i Julian Assange.

Ibland hör man folk likna en viss nyfikenhet vid att man ser en bilolycka som man inte kan undgå att titta på. Jag har aldrig riktigt begripit den liknelsen vilket kan bero på att jag sällan kör bil och därför nästan aldrig ser bilolyckor, men jag har ändå aldrig haft lusten att stirra på förödelsen.

Med Julian Assange är det annorlunda. Han är en tragedi som piggar upp min tillvaro.

Efter att så länge jobbat frenetiskt för att slippa bli hörd om de svenska våldtäktsanklagelserna tar han sin tillflykt till Ecuadors ambassad – men då blir Julian Assange slutligen rena farsen. Det är alltså i Ecuador som han ska leva i skydd? Det är där sanningens riddare ska gömma sig undan lönnmördare och den amerikanska hämnden?

För de amerikaner som retat sig på Wikileaks måste det här vara rena drömmen. Vad Julian Assange har gjort är att han skjutit sig själv i foten och raderat ut det egna förtroendekapitalet.

För saken är enkel: Står man upp för sanningen måste man göra det även när det handlar om den egna personen.

Men även om affären blivit en fars för många av oss har de svenska kvinnorna vars berättelser utreds säkert lätt att hålla sig för skratt.

Kanske ska man avstå från skratt när man tänker på hur anklagelserna har mottagits. Inte minst har många intellektuella stått upp för Assange som om Wikileaks betydelse innebär att dess ledare automatiskt måste vara en hjälte.

Många har också fått hela processen om bakfoten. Att se författaren Tariq Ali avfärda den svenska rättvisan med hänvisning till Stieg Larssons romaner inger oro för hans verklighetsuppfattning.

Det är uppenbart att vi vill ha enkla svar där människor antingen blir hjältar eller skurkar, när verkligheten i själva verket är mångfacetterad. Jag tycker att Wikileaks publiceringar var positiva men det innebär inte att man kan fly rättvisan. Det borde inte vara så svårt att förstå.

Värd en fundering är också Assanges grandiosa självbild. Är han farlig för systemet?

Visst var Wikileaks publiceringar viktiga och de har lett till bra journalistik och ny kunskap, men har amerikanska politiken förändrats? Hur många har avgått? Vad ledde det till?

Svaret är att det mesta fortsätter som förut.

Sanningen är vi att har en övertro på avslöjanden. Det är som i ”Da Vinci-koden” där den STORA HEMLIGHETEN bevakats i årtusenden för annars kommer kristendomen och samhällen rasa ihop.

Vilket är struntprat. Om den STORA HEMLIGHETEN slinker ut så kommer en del människor att tro på den men de flesta skulle vara skeptiska eller avvisande för att kunna fortsätta leva sina liv som vanligt. Bara för att vi får kunskap betyder det inte att vi lägger om våra liv. Bara för att vi vet att det är onyttigt med öl och chips framför tv:n innebär det inte att vi avstår från det. Bara för att vi får fakta om den amerikanska krigföringen innebär det inte att kriget byter skepnad.

I verkligheten gör en ensam hjälte ingen större skillnad – även om han kan vara rolig att följa.