Neil Strauss har gått tillbaka till gamla intervjuer med Madonna, Tom Cruise, Joni Mitchell och många fler. Johanna Lindqvist läser nyfiket hans tjocka bok.

BOK

Neil Strauss

Alla älskar dig när du är död

Lind & Co

Madonna, Johnny Cash, Eric Clapton, U2, Courtney Love, Orlando Bloom, Tom Cruise, Russell Brand och Sacha Baron Cohen.

Detta är bara en bråkdel av namnen på musiker och skådisar som Neil Strauss intervjuat. I sin bok ”Alla älskar dig när du är död” har han transkriberat och bearbetat inspelade intervjuer han gjort genom åren. Intervjuer som resulterat i artiklar och reportage i tidningar som The New York Times och Rolling Stone, men som här återges på ett helt annat sätt.

Som läsare får man en större inblick i hur artisterna är än när man läser en tillrättalagd artikel. Man får även inblick i hur Strauss fungerar som journalist. Han är själv känd som en av världens bästa musikskribenter och har skrivit flera böcker, bland annat biografier om Mötley Crüe, Marilyn Manson och Dave Navarro.

Det som fascinerar mig mest är att han aldrig verkar starstruck, vem han än pratar med. Kanske är det så, eller så är det på det viset han vill framställa sig själv. Han är skicklig i sitt sätt att få till samtal med intervjupersonerna och han är inte rädd för att ställa obekväma följdfrågor. Han nämner att han studerat psykologi och det märks.

Vissa personer han pratat med framställs som märkliga. Som Tom Cruise som svävande pratar om scientologi och slutligen säger till Neil Strauss: ”Vi behöver folk som du. Det gör vi verkligen.”

Eller Madonna som blir på dåligt humör när Green Day får åka från en tysk show före henne tillbaka till London.

”Men de åker bil till Frankfurt.” säger en av showens producenter.

”Åh.” svarar Madonna, plötsligt lättad. ”Vi tar helikopter.”

Vissa av artisterna framställer författaren som konstiga genom att helt enkelt tala om att de är det.

Joni Mitchell beskriver han som en person som saknar tacksamhet och ödmjukhet. Så här säger hon i ämnet kön.

”En kille kom fram till mig och sa: ”Du är världens bästa kvinnliga singer-songwriter.” Det här var för några år sedan, och jag skrattade. Han trodde att jag var blygsam. Men jag tänkte: ”Vadå kvinnliga? Det är som att säga du är den bästa negern.”

Neil Strauss gör som han brukar och har skrivit en bok på nära 700 sidor. Vissa av dem kunde han ha skippat, men eftersom boken är uppbyggd kring olika intervjuer så kan man välja att hoppa över en del. Vissa band och artister har jag aldrig hört talas om, och har inget intresse av att läsa om. Dessutom finns teckningar gjorda av Sian Superman i form av annonser där han ritat av vissa artister. Jag förstår inte vitsen. Är de för att få upp sidantalet?

Jag hade gärna velat veta vilket år intervjuerna gjordes, för detta står ingenstans. Som exempel – hur gammal var egentligen Britney Spears när Neil Strauss lurade i henne att hon kunde läsa hans tankar?