Jag har alltid vetat att Thomas Rådström är en stor idrottsman.

Samtidigt kan jag konstatera att jag inte har vetat någonting.

Nu förstår jag också varför Thomas Rådström var så besviken på mig den där gången 1999.

Jag minns så väl det året. Jag var på plats på Svenska Rallyt i Värmlandsskogarna. Thomas Rådström hade vunnit tävlingen redan 1994, men den här gången, 1999, var det annorlunda.

Tävlingen hade VM-status den här gången och Thomas Rådström, Vännäsföraren som föddes 1966, var redo för sitt stora genombrott.

Han imponerade på mig. Han imponerade på alla.

Han hade fått en plats i Fords eftertraktade VM-team och det var på Svenska Rallyt 1999 han skulle visa att han var värd platsen.

Han borde ha varit nervös. Men han var lugnet själv. Fint vinterväglag. Skogarna i Värmland som Rådström kände så väl. Det var som en stadspromenad för Rådström som uppträdde som den världsstjärna han är.

På vissa sträckor var han överlägsen. Han slutade till sist på tredje plats, slagen av endast mästerlige Tommi Mäkinen och tvåan Carlos Sainz.

Rådströms insats var en given succé. Han hade med all önskvärd tydlighet visat sin klass och allt talade för att framgångarna skulle fortsätta. Vägen mot stjärnorna låg öppen.

Tillsammans med stallkamraterna firade han segern innan det var dags att sätta sig på planet för att direkt flyga till Nairobi i Kenya. Nästa VM-deltävling, Safarirallyt, väntade.

Det vari Nairobi det hände. Rådström halkade i trappan och bröt benet.

Ryktet var snabbt igång. Rådström hade varit på fyllan, alternativt ännu bakfull efter festen hemma i Sverige.

”Klockan var halv tio på kvällen och jag skulle gå upp för en trappa på hotellet. Plötsligt halkade jag till”, var Rådströms officiella förklaring när Aftonbladet pratade med honom.

När han fick frågan om han hade varit berusad svarade han ”inga kommentarer”.

Ryktet var snabbt igång. Rådström hade supit bort sin stora chans. Han hade brutit benet i fyllan.

Jag fick inte tag i Rådström själv efter olyckan. Jag gjorde därför en så kallad rewrite av Aftonbladets artikel och i den antyddes att Rådström eventuellt varit berusad.

Rådström var besviken på vår artikel. Förstås. Han framförde också detta till Folkbladets dåvarande sportchef Gunnar ”Pud” Eriksson.

Ända sedan jag skrev artikeln om Rådströms benbrott har jag trott att Rådströms besvikelse byggde på det faktum att jag skrev om händelsen.

När nu Rådström ger ut sin bok förstår jag sanningen och besvikelsen på ett helt annat sätt.

Jag förstår att de ord jag skrev sved så ännu mycket mer då han hade tvingats att ljuga för att skydda superstjärnan Colin McRae.

Händelsen i Nairobi var sorglig på många sätt.

Rådström fick inte chansen att fortsätta sitt segertåg och han fick också stå med hundhuvudet på order av sitt stall.

Ryktena växte därför till en sanning. Rådström höll tyst. Det var hans jobb.

Sådana uppoffringar gör enbart en stor idrottsman, en som är beredd att göra exakt allt för sitt lag.

Rådström tog en djupt sårande kula för sitt team.

Jag är glad att sanningen nu till sist kommer fram.

Jag är ledsen över att Rådström aldrig fick chansen att fullt ut visa sin storhet och det är sorgligt att han tvingades ljuga och på så sätt kasta en skugga över sin ljusa karriär.