”Man får ta stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det andra trygghetssystem som fångar upp människor”. Så sa Fredrik Reinfeldt i en intervju i Svenska Dagbladet hösten 2011, när han tillfrågades om vad dem som utförsäkrats från a-kassan och sjukförsäkringen ska leva av.
Uttalandet av Reinfeldt kan ses som en bekräftelse på det Joakim Palme med flera nyligen visat i en rapport till socialförsäkringsutredningen; Sverige håller just nu på att lämna det vi brukat kalla för den ”svenska välfärdsmodellen”. När de generella trygghetssystemen sviker förväntas i första hand anhöriga, släkt och vänner rycka ut. För den som har fattiga vänner är det naturligtvis värre ställt, i synnerhet när vi dessutom tvingas konstatera att många kommuner har skruvat åt villkoren för att få försörjningsstöd – socialbidrag.
Riktigt tufft är det i dag för de barn som växer upp med en ensamstående förälder som drabbats av ohälsa och inte klarar av att försörja sig och familjen på en förvärvsinkomst.
Allt fler låses fast i sitt sociala ursprung och får allt svårare att göra en så kallad klassresa. Skillnaderna i ”livschanser” ökar just nu väldigt snabbt och det ”sociala arvet” får återigen allt större betydelse.

Den skattefinansierade generella välfärden ersätts i dag successivt av en mer selektiv och privatiserad välfärdsmodell, som hämtar allt fler drag från såväl den amerikanska som den kontinentaleuropeiska modellen.
Enligt OECD-rapporten ”Divided we stand: Why inequality keeps rising” framgår att Sverige, som fortfarande i likhet med övriga nordiska länder kännetecknas av en hög grad av social jämlikhet, i dag är ett av de länder där inkomstklyftorna ökar allra mest.
Sverige är dessutom det OECD-land där avregleringarna, privatiseringarna och ”valfrihetsreformerna” sedan mitten av 90-talet drivits fram allra snabbast. Allt enligt den högerinriktade tankesmedjan The Heritage Foundation. Sverige har i dag blivit något av den europeiska högerns välfärdspolitiskaexperimentverkstad.

Nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna kombinerat med en ökad marknadisering av välfärdstjänsterna får naturligtvis sociala konsekvenser. Ett uttryck för detta är att de som står utanför ”utanförskapet” ökar väldigt kraftigt just nu. De så kallade ”procentlösa” blir fler. Många av dem är unga ”dropouts” från grundskolan och gymnasiet. Andra är långtidsarbetslösa eller långtidssjuka som utförsäkrats. De har inte någon inkomst från förvärvsarbete, de varken studerar eller söker jobb och de får heller inga sociala ersättningar i någon form.
Enligt en rapport från Svenskt Näringsliv lever cirka 140 000 i dag under dessa förhållanden. Hur stor andel av dessa som ”ofrivilligt” befinner sig i denna situation är svårt att exakt avgöra. Men gruppen ”utanför utanförskapet” motsvarar i dag 2,3 procent av alla i arbetsför ålder och växer för varje dag som går.
Nyligen redogjorde sociologen Tapio Salonen för sina forskningsresultat i SvD: ”Andelen vuxna som varken har arbete eller studerar har ökat dramatiskt i Malmö de sista årtiondena.” Tapio Salonen lyfter dessutom tydligt fram att alla tjänar på mer jämlikhet. Jämlikhet skapar ett sammanhållande kitt, som är bra för hela samhället. Salonen säger: ”Tränger vi ut människor så långt ut i marginalen att de upplever sig annorlunda så skapar det en svart ekonomi, kriminalitet och mycket annat.” Det är i ljuset av detta som de ungdomskravaller – som vi sett den senaste tiden i exempelvis Rinkeby, Tensta och Rosengård – måste förstås.

En av de största långsiktiga samhällsekonomiska utmaningarna är den växande motsättningen mellan befolkningens faktiska förmåga och kompetens å ena sidan och arbetslivets allt hårdare krav å andra sidan. I dag motsvarar inte arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft och den arbetskraft som faktiskt finns. Löser vi inte den ekvationen riskerar vi skapa en social utsorteringsmekanism, som genererar enorma framtida mänskliga och samhällsekonomiska kostnader.
Ska vi långsiktigt kunna hantera dessa problem krävs att regeringen och arbetsmarknadens parter har modet att se de verkliga systemfelen:
uDit hör en arbetslöshetsförsäkring som för de flesta upphört att fungera som bro mellan två arbeten och i dag befinner sig i europeisk strykklass.
Dit hör en arbetsmarknadspolitik som allt mer sällan uppgraderar olika former av yrkeskompetenser och allt mer fått karaktären av passiv förvaring, där allt fler fattigörs och tvingas leva på inkomster i närheten av existensminimum (Fas 3).
Dit hör en vuxenutbildning som utsått mycket kraftiga nedskärningar och ett marknadiserat skolpengsystem som bidrar till att utslagningen och den sociala segregationen ökar.
Dit hör en sjukförsäkring med orimliga tidsgränser, en stelbent arbetsförmågeprövning och en brist på individuellt anpassade rehabiliteringsinsatser. Allt för många kroniskt sjuka nekas också stöd på grund av västvärldens hårdaste regler för sjukersättning (tidigare förtidspension).

LO har vid ett flertal tillfällen lyft fram att vi behöver är ett nationellt handslag för en bättre rehabiliterings- och omställningsförmåga, gärna över den politiska blockgränsen, där såväl staten som arbetsmarknadens parter ingår.
Men ska det ske något på detta område kan inte regeringen fortsätta att sitta med armarna i kors och enbart betrakta arbetsmarknadsparterna som besvärliga ”särintressen”.

Framväxten av den nordiska välfärdsmodellen har visat att en reglerad arbetsmarknad, en omfattande välfärdsstat, en låg inkomstojämlikhet och en hög facklig förhandlingsstyrka inte behöver stå i motsättning till ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft.
Tvärtom. Internationellt respekterade ekonomer som exempelvis Joseph Stiglitz, Paul Krugman och Richard B Freeman brukar ofta lyfta fram just detta faktum, samtidigt som de också medger att de ännu inte har någon utvecklad teori som kan förklara varför just den nordiska välfärdsmodellen varit så konkurrenskraftig.
De brukar därför dra paralleller mellan den nordiska välfärdsmodellen och det kända talesättet om ”humlan, som uppenbarligen flyger trots att ingen kan förklara varför”.

Nu håller regeringen Reinfeldt i snabb takt på att överge det som hittills betraktats som själva kärnan i vår samhällsmodell, det vill säga den jämlikhetsskapande generella välfärdspolitiken och den produktivitetshöjande aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Därmed överges samtidigt den tillväxtmodell som, enligt LO-ekonomen Gösta Rehn, utgår ifrån en tanke om ”vingarnas trygghet”. Kvar blir då endast en vingklippt humla, som varken kan flyga eller fortsätta att förvåna den internationella ekonomkåren …
Kjell Rautio
Välfärdsutredare vid LO