Recension av Peter Jablonski. Elin Axelsson imponeras både av den berömde pianistens integritet och publikarbete.

MUSIK

Peter Jablonski

Norrlandsoperan, Umeå

★★★★

Det är som att kliva in i en helt annan värld. På Ersboda sicksackar resten av familjen i ett midsommarrusigt storhandlande tillsammans med andra stressade Umeåbor, hungriga, trötta, utarbetade; förbannar den idiot som fått för sig att de skulle handlar just i dag.

Själv sitter jag innesluten i den svenske världspianisten Peter Jablonskis magiska musikuniversum på Norrlandsoperan och tackar min lyckliga stjärna.

Undrar om även Jablonski sänder en pliktskyldig tanke till sin familj där han sitter vid flygeln? Skulle inte tro det, han verkar så otroligt här och nu i sitt skapande, så totalt närvarande i sitt musicerande.

På Virginia Woolfiska: Han har sitt eget rum, det är jag helt övertygad om. Det fantastiska med Jablonski är att han faktiskt kan glänta på dörren till sitt musikaliska rum, att han är på samma gång inåtvänd och publik, om ni förstår vad jag menar. X-faktor som gör honom unik. Det som gör honom till något mer än bara ännu en skicklig pianist. Nu är han ju naturligtvis också exceptionellt fingerfärdig – och bred.

Onsdagens konsert sträcker sig över kostymfilmsklassisk romantik hos Chopin via Beethovens stämningsfulla Spöksonaten till jazziga Gershwin och rytmiskt komplexa Samuel Barber.

Helt oavsett uttryck lyckas Jablonski fylla verken med något eget, en underliggande melankoli, en lekfull skevhet. Min personliga favorit är Jablonskis tolkning av Barbers svårspelade Sonat; här finns en energi och lyhördhet, en lyrisk ton som visar vilket otroligt uttrycksfullt instrument pianot kan vara i rätt händer.