Filmkrönika. Lars Böhlin möter Joe Dante på Midnight Sun Film Festival och inser att det här är en filmskapare som inte ska ha full frihet.

Det är klart att den konstnärliga friheten är viktig – men ärligt talat mår den bra av ett visst motstånd.

Ett exempel på det är Joe Dante. Förmodligen vet du inte vem det är för han har inte lämnat några bestående avtryck i filmhistorien – och jag är säker på att han inte skulle ta illa upp om man sade det till honom. Han vet sin plats.

Mest känd är Joe Dante för ”Gremlins” – en komedi från 1984 om små elaka djur som ställer till oreda i en amerikansk småstad. Manuset fick Joe Dante av Steven Spielberg och var tänkt att bli en lågbudgetfilm, men budgeten växte och resultatet blev en trevlig komedi och en högst oväntad storsuccé.

Filmbolaget ville ha en uppföljare och gav Joe Dante fria händer och betydligt saftigare budget.

Resultatet?

En hejdlös och rörig film som inte lever upp till den första filmens charm.

Även ”The Burbs” från 1989 med Tom Hanks är en frisläppt film som tyder på att Joe Dante behöver följa ett mer slimmat manus.

Den gångna helgen besökte Joe Dante Midnight Sun FilmFestival i Sodankylä, Finland, där han glatt och chosefritt berättade om sitt filmiska liv. Han berättar att han föredrar att bli erbjuden manus och om det är en film som han skulle kunna tänka sig att själv se tackar han ja till att göra den. Men så fungerar det inte längre. I dag är det kreatörerna som ska erbjuda mer eller mindre färdiga paket till filmbolagen.

- I dag har alla regissörer fem filmprojekt på gång samtidigt för man vet inte vilket man får pengar för, konstaterar Joe Dante.

Joe Dantes pragmatiska inställning till skapande är bland annat en följd av att han lärde sig branschen hos Roger Corman – b-filmskungen som på 1960- och 1970-talen fostrade blivande stjärnor som Jack Nicholson, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Robert De Niro och många, många fler.

Hos Corman klippte Joe Dante bland annat trailers och gick filmen bra betydde det att han gjort ett bra jobb. Gick filmen dåligt gav Roger Corman filmen en ny titel och klippte ihop en ny trailer och då hände det att biografer kunde visa samma film under två olika titlar. Så kan kreativitet se ut.

Joe Dante påpekade också att klippare inte är ett glamorös yrke.

- Klippare blir inte bjudna på fester för de vet vilka som inte kan agera, inte kan fota, inte kan regissera. De har lärt sig dölja sådant.

Som regissör gjorde han ”Piranha”, ”Howling”, ”Gremlins” och charmiga ”24-timmarjakten” (”Inner space”), en uppsluppen komedi med Dennis Quaid, Meg Ryan och Martin Short som till allas förvåning floppade. Joe Dante skyller på marknadsföringen och kanske har han rätt – han verkar inte vara typen som skyller ifrån sig. Hans motto är att ”göra bästa filmen som är möjlig”, och fungerar inte det är det bara att gå vidare.

- Jag har egentligen inte vuxit upp, vilket gäller de flesta som gör film.

Han är också en barnslig påminnelse att film skapas bäst i samarbete men med ett visst motstånd.