Fiona Apple
The idler wheel is wiser than the driver…
★★★★
Sony
Koncentrerad. Noggrannhet och självkritik är dygder som vissa artister följer plikttroget.
Ta bara Fiona Apple, vars inre krav på perfektion lett till långa skivpauser. Och när hon nu ger ut sitt första album på sju år har till och med titeln blivit kolossalt utdragen.
Dessbättre är dock musiken klar och koncentrerad.
I nära samarbete med slagverkaren Charley Drayton ger Apple sin skiftande röst och det framträdande pianospelet en lika jazzig som poppig inramning, levandegjord av brokiga arrangemang och percussionrytmer.
Och de två på varandra följande nyckelspåren ”Left alone” och ”Werewolf” ger prov på nervkittlande röstakrobatik av bästa märke.
Henrik Lång

Dying Fetus
Reign Supreme
★★★★
Relapse Records
Vassast. Dying Fetus är tillbaka med ett album som inte kan klassas som annat än ett smärre mästerverk. ”Reign Supreme” är fylld med mesta man kan tänkas önska sig av brutal dödsmetall. Det bjuds på grind, melodier, tyngd och framförallt ett fantastiskt groove. Jag fullkomligen älskar John Gallaghers gutturala growlande som varvas perfekt av Sean Beasleys ljusare dito. Det är helt omöjligt att sitta still till låtar som ”From Womb to Waste” och ”Dissidence”. Dessa har sådan gung- och moshfaktor att det stundtals nästan känns löjligt. Med ”Descend into Depravity” (2009) klev Dying Fetus upp i en högre division och med ”Reign Supreme” säkrar de sin plats som ett av de vassaste banden inom amerikansk dödsmetall.
Tommi Konu

Britah
Clouds
★★★
Antfarm Records
Ambitiöst. Britah är ett slags alter ego för Josefine Lindstrand, ”Jazz i Sverige”-artist härom året och sedan dess kritikerhyllad och ständigt aktuell i olika sammanhang, verkar det som. Mest som gästartist.
Nu tar hon ett steg från jazzen in i något slags Stina Nordenstam-landskap. Atmosfäriskt, men samtidigt minimalistiskt och ganska så ambitiöst.
Det är lätt att gå vilse i den genren, för det krävs en konsekvens i låtmaterialet och produktionen för att det inte bara ska flyta iväg, men Britah är distinkt och släpper aldrig basen som är i jazzen. Men hon vågar också experimentera – mycket med syntar – bolla med andra genrer och lekfullt utforska dem. Det här ger mersmak.
Mikael Forsell

Rush
Clockwork Angels
★★★
Roadrunner/Warner
Bytt fokus. Musik för musiker. Det är min bild av kanadensiska Rush.
Bandets 80-talshit ”The spirit of radio” är exempelvis inte någon låt som jag diggat arslet av mig åt. Komplex musik för komplexitetens skull, på gränsen till outhärdlig symfonirock.
Men på 2000-talet har detta ”akademiska” band dragit ner på de extravaganta taktbytena och soloutflykterna och koncentrerat sig på det viktigaste – melodierna.
Nu på 2000-talets tredje studioalbum har denna formel förfinats ytterligare där bandet dessutom skrivit ihop några riktigt bra låtar med refränger som både sätter sig direkt och växer.
Nu kan till och med jag uthärda en Rushplatta.
Henrik Larsson

Rumer
Boys don’t cry
★★★
Warner
Mellanbok. Inom litteraturen finns begreppet ”mellanbok”, en bagatell författare får ur sig i väntan på nästa stora epos. Och här har vi skivornas motsvarighet. Rumer slog igenom förra året, men kom lite i skuggan av souliga Adeles mastodontsuccé. De har en hel del gemensamt, även om Rumer mer blandar ner en hel del Bacharach/David och framförallt Karen Carpenter i sin soulgryta.
Det något av en besvikelse att nya albumet är en ren coverplatta. Nu är det ju trots allt ändå covers på några av 70-tals bästa singer/songwriter-låtar från giganter som Jimmy Webb, Todd Rundgren och Hall & Oates. Det är bra, ibland jättebra. Men man hade verkligen velat ha något eget av henne.
Mikael Forsell

Monica Larsson
Wishful drinking
★★
Tailor Made
Rockröst. Monica Larsson, med rötterna i Piteå, har under flera år backat upp andra musiker.
Då hennes röst verkligen andas rockmusik är det främst inom den genren hon jobbat. Debutplattan ”Wishful drinking” går i samma stil. Här berättar Larsson sitt livs historia, med upp och nedgångar, till stadigt och så där lite lagomt svängig rock.
Öppenhjärtigt och ärligt, visst.
Medryckande och engagerande, nja.
Larsson sjunger med den äran, men kompet och låtbyggena matchar sällan hennes röst.
”Wishful drinking” hade definitivt mått bra av fler spår som rockrökaren ”Love to be loved” och blytunga ”Wonderful humanbeing”.
Niclas Holmlund

Jedward
Young love
★★
Universal
Utan dynamik. Skivbolaget kallar de irländska bröderna en ”dynamisk duo”. Men den dynamiska duon saknar dynamik. Det de presenterar är rätt slätstruken dussinpop. Ibland lutar det åt pojkband, ibland åt Saade, ibland åt typ Brainpool. Men det känns aldrig originellt, intressant eller ens sådär charmigt som man – jag i alla fall – tyckte att det var när de tävlade med ”Lipstick” i förra årets schlager-EM. Vilket man förstås hade kunnat ana eftersom årets bidrag, ”Waterline”, inte alls var lika skojigt. Det finns några hyfsade poplåtar här (”Luminous”, ”A girl like you”, ”Can’t forget you”, ”P.O.V.”), men riktigt roligt blir det inte. Tvillingarna är inga stora sångare, och de har inga riktiga hitlåtar att gömma sig bakom.
Therese Lindström

Manowar
The lord of steel
★
Magic Circle Music
Torftigt. Det började med Running Wild och nu Manowar – världen är på väg utför. Till skillnad från det grandiosa verket ”Gods of War” (2007) så har nu Manowar återgått till sitt gamla, mer renodlade, heavy metal-sound. På papper låter ju detta alldeles utmärkt, men tyvärr så är det allt annat än bra. ”The Lord of Steel” har en genomrutten produktion rakt igenom och jag har väldigt svårt att förstå vad Joey DeMaio tänkte när han rattade in sitt trötta basljud. Som om inte ljudbilden vore tråkig nog så känns även låtmaterialet fruktansvärt torftigt. Det smärtar faktiskt att höra sådant skräp från ett band som tidigare förgyllt världen med skivor som ”Into Glory Ride” (1983) och ”Kings of Metal” (1988).
Tommi Konu