Nyval och politiskt kaos i en ekonomi som håller på att implodera. Det är dagens Grekland.
Eftervärldens dom över hur EU:s ledare hanterat krisen kommer att bli hård. Istället för att söka rationella lösningar – exempelvis tidiga skuldavskrivningar, temporärt euroutträde, ökad import från de krisdrabbade länderna – har moralism och egoism fått styra och skulden har lagts på det grekiska folket. Vanliga greker har fått ta smällen med halverade löner, en sjukvård som havererat och med en skyhög arbetslöshet som nu uppgår till 22 procent. Ekonomiskt kaos ger politiskt kaos. Därav gårdagens nyval.

Grekerna gör rätt när de gör uppror mot de ansvariga partierna. Men det innebär inte att de politiska partier som ser ut att vinna har realistiska program. De vinner därför att de står för något annat.
Den grekiska vänsterkoalitionen Syriza som gick starkt fram i det ordinarie valet vill exempelvis omförhandla villkoren i låneavtalen – gott så – men står fast vid euromedlemskap. Skälet är att grekerna överlag vill vara kvar
i euron, men det är i detta som den grekiska politiken är orealistisk snarare än ifråga om möjligheterna till skuldavskrivning och förändringar i avtalen. Det är fullt möjligt att de lyckas med sådant, men däremot finns det inget realistiskt scenario i vilket Grekland har kvar euron och förmår att vända utvecklingen inom en snar framtid.
För hur skulle en sådan vändning gå till? Grekland kan inte förlita sig på varuexporten. Euromedlemskapet har gjort att växelkurserna blivit så felvärderade att det kan liknas vid att grek-iska exportörer betalar en 20-procentig EMU-skatt. De kan inte förlita sig på ökade utländska investeringar. Det finns inga internationella investerare som i dag är beredd att satsa i Grekland – osäkerheten är för stor.
Inte heller kan den grekiska inhemska konsumtionen dra ekonomin. Vilken vanlig grek vågar idag konsumera mer än det nödvändigaste?

Turismen då? Tyvärr. Bokningsläget är 25 procent lägre än normalt och turistintäkterna väntas falla åtminstone 10 procent.
Turistindustrin är den grekiska ekonomins hjärta. Den står för 18 procent av landets ekonomi och för vart femte jobb. Vänder inte turistindustrin, vänder inte den grekiska ekonomin.

Så vad göra? Vi kan söka svar i historien. Under senare tid har det blivit alltmer populärt att peka på likheterna mellan de misstag som gjordes på 1930-talet och EU:s politik av idag. Likheterna är slående. Men det finns inte bara misslyckanden under 1930-talet. Där finns också positiva lärdomar att dra.
Studerar man 1930-talet så ser man för det första att det fanns en grupp länder som klarade sig bättre än andra, nämligen det så kallade Sterlingblocket. Det var de länder – Sverige var ett av dessa – som följde pundet ut ur guldmyntfoten redan hösten 1931. Det innebar devalvering så att exportindustrin fick stimulans och så att räntepolitiken frigjordes så att den kunde användas för att stimulera ekonomin. Det var så den svenska ekonomin vände.
Ett nutida exempel på denna strategi är Island. Det var ett av de hårdast drabbade länderna under finanskrisen, men till skillnad från Eurozonens depressionsekonomier är Island på väg att återhämta sig.

Det andra som man inser är att tron kan försätta berg. För att våga investera, för att våga konsumera måste man tro på framtiden. Detta lär vi oss av USA. Till skillnad från Sterlingblocket behöll USA knytningen till guldet och tvingades därför föra en restriktiv ekonomisk politik när krisen var som värst. Och depressionen blev därför mycket allvarligare.
Det krävdes byte på presidentposten innan kursen ändrades. Roosevelt efterträdde Hoover och deklarerade att ”en nations inhemska ekonomiska situation är en viktigare faktor för dess välstånd än priset på dess valuta”, varefter han kapade dollarns guldförtöjning och lade grunden för expansion. Samtidigt ingöt han nytt hopp med New deal. På så sätt förändrades människors förväntningar och de vågade satsa på nytt.
Depressionen bröts genom att chocka ekonomin och människors förväntningar.

Den grekiska lösningen är snarlik, men de kan inte genomföra den själva. Det krävs stöd utifrån.
Ett batteri av åtgärder behövs: euro-utträde så att exportindustrin kan bli konkurrenskraftig och så att turismindustrin kan återhämta sig; höjda löner så att människor vågar konsumera; återanställningsprogram för den offentliga sjukvården och skolsystemet; skulderna måste skrivas av och omvärlden måste erbjuda såväl temporärt budgetstöd som att åta sig att finansiera produktivitetshöjande investeringar som kan kanaliseras via Europeiska investeringsbanken, kort sagt en modern Marshallhjälp.

Vi kan kalla det för keynesiansk chockterapi.
Förändra de depressionsstyrda villkoren så drastiskt genom euroutträde och en omläggning av den ekonomiska politiken att människor börjar tro på framtiden, så att de vågar konsumera och så att företagen vågar investera.
Blir det smärtsamt. Ja! Men det blir knappast värre än de år av depression och massarbetslöshet som väntar med fortsatt euromedlemskap.

Tony Johansson