Jag vet inte hur många kompisar jag har som har lämnat Umeå, eller andra hemorter i Norrland, för Stockholm.
Jag vet bara att de är många.
Jag vet också att de hanterar flytten på olika sätt. Några byter dialekt och vanor och håller allt mindre kontakt med dem där hemma.
Andra gör tvärtom. Inser det värdefulla med sina rötter, pratar med bredare dialekt och framhäver och stoltserar med Norrland.

Det är svårt att inte tänka i samma banor om Täfteåfestivalen.
Festivalen har i år inte bara flyttat från pittoreska barnkolonin vid havet till grusplanen och logen på Täfteåborg. Den tar även för första gången entréavgift och har ambitionen att växa.
Lite som en norrlänning som fått jobb och flyttat till storstan.
Men har då Täfteåfestivalen glömt sitt ursprung? Tappat sin själ någonstans mitt i den langosluktande ölserveringen på logens veranda?
Nej, nej och nej. Snarare tvärtom.
Under årets festival har Täfteå istället renodlat sitt uttryck.
Blottat sin själ och visat sitt hjärta.
Och den finns just i det norrländska. Med jojk, fyndiga Piteåbor, Luleåbor som ordnar dans, besjungande av Malmberget och en hel del av det mest lovande och kommande från popstaden Umeå.
Det är mycket trevligt att konstatera.

För det här är viktiga saker. Vill Täfteåfestivalen fortsätta att sticka ut och inte blandas ihop med vilken annan festival som helst är en egen profil av största vikt. Och sedan är det ju som Euskefeurat slår fast: ” Man kan aldrig veta vart man är på väg om man inte fattar varifrån man kom”.
När arrangörerna sedan kryddar med tyngre namn som The Soundtrack of our Lives och Deportees är det bara att inse att året upplaga av Täfteåfestivalen tillhör de allra främsta.
För det är absolut inget fel på Täfteåborg som festivalområde. Logens veranda, med kvällssol och utsikt mot stora scenen nere på grusplanen, är ett stort plus i kanten.

Den här helgen hade festivalen både fotbolls- och vädergudarna emot sig. Men trots lite regn och gråa moln sökte sig en hel del besökare till Täfteåborg på lördagen. Och även om publikleden var i glesaste laget på fredagen, särskilt tidigt på kvällen, får resultatet anses som fullt godkänt som helhet betraktat.
Men det är svårt att inte tycka synd om Umeåbandet Caotico. Deras uppgift blev att konkurrera om publiken med den rafflande andra halvleken i matchen mellan Sverige och England.
Och jo, visst blev det förlust för dem med. Men, så att säga på tilläggstid, hann poptrion riva av ett snyggt pärlband av låtar genom ”Brains out”, ”Into the beat”, ”Sunrise confessions” och ”Back of my head”.
Precis som Täfteåfestivalen i stort gör Caotico det bästa av situationen.
Flytt eller fotboll till trots.