Ny högerback, ny mittback, ny defensiv mittfältare, ny vänsterytter och ny forward.
Förbundskapten Erik Hamrén gjorde fem förändringar i startelvan som startade mot England jämfört med den som startade i den hemska premiären.
Någonstans där började Sveriges fall.

Var det något som Lasse Lagerbäck lyckades ingjuta i varje mästerskap så var det just trygghet.
Den tryggheten har vi inte sett skymten av i det här mästerskapet.
Det kan låta klyschigt men har man ett landslag som tagit sig till fem raka mästerskap med kollektiv trygghet som främsta egenskap så har man.
Tar man bort det kortet faller korthuset.

England kontrollerade händelserna med att stänga igen helt på mitten i första halvlek. Kim Källström och Anders Svensson trycktes ned mot kanterna. Steven Gerrard och Scott Parker dikterade spelet.
Det märks att engelska fotbollsförbundet visste vad de ville ha när de plockade in Roy Hodgson strax innan EM.
Ett rakt fyrmannamittfält med inläggskickliga James Milner och Ashley Young på kanterna.
På topp en nickstark Andy Carrol och en djupledsgående Danny Welbeck.
Engelska fotbollens ABC med andra ord.
1–0 till England efter 23 minuter var lika logiskt som det var rättvist. En fantastisk inläggspassning av Steven Gerrard la grunden till målet. Lagkaptenen fann klubbkompisen Carroll med en smäcker boll som enkelt skarvades i mål.
Sveriges enda anfallsidé i första halvlek var Zlatan Ibrahimovic egna kreativitet. Chanserna blev därefter.
Något långskott här och någon smart passning där.
Och många uppstannade omställningsförsök.
Andra halvlek blev en helt annan historia.
Kvitteringen kom som en skänk från ovan. Dålig frispark av Zlatan, han borde fartfarande vara trea i rankingordningen, som till slut letade sig fram till Olof Mellberg och via Glen Johnson blev det mål.
Kvitteringen gav Sverige förnyad energi. Källström och Anders Svensson fick framförallt bättre grepp om mittfältet.
Tio minuter senare var det nämligen dags igen. Sebastian Larsson knorrade en perfekt inläggsfrispark som Olof Mellberg nickade i mål.
Där och då trodde jag på seger. Minst oavgjort i alla fall.
I stället fick vi se Theo Walcott ”banana” in 2–2. 3–2 kom av bara farten.
Två mål mot England räckte inte.
Tryggheten saknades.