Gripande, upprörande och skrämmande. Att sådant här faktiskt händer i Sverige är svårt att förstå. Det bevisar bara att man inte vet vad som egentligen försigår bakom stängda dörrar.

Bok

Donya Wihbi och Ingrid Carlqvist
Horungen
Lind & Co

Kidnappad av sin pappa och hans nya fru, flyttar Donya från sin mamma och sitt hem i Libanon till Sverige. Det här är hennes egen berättelse om flera års fysisk och psykisk misshandel av sin pappa.
Det är som åttaåring Donya första gången kommer till Sverige. Henne pappa försöker lura i henne att de är i Sverige på semester. Något som Donya inte alls tror på. Hon ifrågasätter honom och får till svar, elaka tilltalsnamn eller en knuten näve.
Det är hennes styvmor som ger henne namnet Horungen. Styvmamman Zahra är den drivande kraften i dotterns misshandel i hemmet. Det är hon som bestämmer, även om det i Libanon är mannen som har ansvar för barnen. Den konflikträdde pappan orkar inte diskutera med Zahra som påstår att Donya är lat och uppkäftig.
”Mitt stora problem var att jag aldrig kunde göra rätt i andras ögon. Hur mycket jag än ansträngde mig för att lyda min styvmamma, som jag kallade häxan, så blev det fel”, ­berättar Donya.
På sina ställen i boken kan man göra jämförelser med Askungen, men i sagan är alla problem lösta i slutet. Så är inte fallet för Donya.

Donyas mamma är som klippt och skuren som den elaka styvmamman från Askungen. Ett exempel på det är då hon vill att Donya hämtar henne ett glas vatten.
”Du! Kan du hämta ett glas vatten åt mig? Nu! Häxan kallade mig aldrig Donya, för henne var jag bara ’du’. Jag hällde upp vatten i ett glas och gav till henne. Hon tog en klunk som hon genast spottade ut. – Vad menar du med detta? Vattnet är ju inte kallt. Varför serverar du mig ljummet vatten. Är det bara för att reta mig och vara olydig? Ahmad, säg åt henne att lyda mig!”
Donya berättar också hur hon bemötts av ­svenska myndigheter,
hur de behöver mer ­information om hur man hanterar sådana här ­ärenden.
”Om myndigheterna inte hade varit så ivriga att se alla ’flyktingar’ som offer, så hade de kanske upptäckt en liten flicka som inget hellre ville än att åka hem till Beirut igen.”
I inledningen skriver Donya att syftet med boken är att få föräldrar att tänka om och vilka konsekvenser det får om man misshandlar sina barn i Sverige. Tyvärr tror jag inte att de som faktiskt misshandlar sina barn kommer läsa den här boken och skulle de göra det skulle de med största sannolikhet inte ta till sig det.
Boken kan däremot vara till stöd för andra misshandlade barn. Att få de att känna att de inte är ensamma. Det är också en tankeställare till de som jobbar med sådana här fall. I boken märks det att kunskap är det som saknas i sådana här situationer som Donyas.
Anna-Karin Jälmbrant