Filmkrönika. Jonas Danielsson står upp för skräpfilmen.

Veckans bästa

Ögonöppnare
Räkna ut hur många slavar du har på slaveryfootprint.org. Jag har 45 stycken. Vårt sätt att leva och tjacka asbilliga grejer har sitt ”lilla” pris.

Rango
Såg Rango för första gången och denna hallucinogena barnfilm var den bästa western jag sett sedan, ja, Django. Lysande för hela familjen.

Sodankylä
Kaurismäkibrödernas filmfestivale är i full gång. Jag vill vara där. Vänta!? Då kanske det här är veckans sämsta?

Troma Team online
Många av trashbolaget Tromas filmer finns förstås att se gratis, och fullt lagligt, på internet.

Fler superhjältar
Efter succén med Avengers dammas nu planerna av för Lagens väktare. Äntligen dags för Gröna pilen, Mirakelkvinnan och Hökflickan på bio?

VECKANS SÄMSTA
Kalkonthrillers
Att Thriller – en grym film hamnar etta på Moviezines lista över svenska kalkonfilmer är faktiskt värre än Sveriges match mot Ukraina. Faktiskt.

Vi som var unga på 1980-talet och tyckte att skräckfilmen var the shit fick snabbt lära oss att det var värre än djävulen själv.

Videofilmer beslagtogs av polis och löpsedlarna berättade att kidsen som slår folk på stan minsann hade tiotals (!) filmer hemma.
Nuförtiden när filmer som ”The hills have eyes” och ”Hostel” visas på bio är filmerna rätt ofarliga. Ändå ses exploitation-, skräck eller lågbudgetaction som, om inte sämre, åtminstone mindre viktig form av film. Det skvallrar dels om ett synsätt på underhållningsvärde som en sämre kulturupplevelse och dels om att poängen med dessa forna undergroundgenrer tycks gått förlorad.
Några som däremot har fattat poängen är independentbolaget Troma som genom sin blotta existens och vurm för trashfilmen utmanar det gigantiska Hollywood på filmmarknaden. Troma är den amerikanska filmvärdens David som i 40 år försökt bevisa att film inte bara handlar om pengar utan också om att utmana, och ha roligt. Genom hejdlösa slapstickfilmer som till exempel ”Terror firmer” och ”The toxic avenger” ifrågasätter de inte bara filmpolitikens girighet utan också begrepp som klass och maskulinitet.

De filmer som totalförbjöds när det begav sig kanske var i snaskigaste laget men innehöll också perspektiv på förtryck och makt som aldrig blev lika tydliga i andra populärfilmer. ”Cannibal holocausts” skarpa kritik och mästerliga allegori över västerländskt exploaterande av tredje världen är obehaglig just för att det är obehagligt. Detsamma gäller även kvinnohämnarfilmens träffande bilder och tidstypiska porträtt av manlig aggressiv sexualitet. I sympatier med offret ifrågasätts de förhållanden som tydlig visar maktrelationen mellan könen. Till och med i den moderna så kallade ”tortyrporrfilmen” döljer sig andra kanske mer akuta frågeställningar än de om människors sadism. I ”Hostel”-serien blir rika och blaserade människor den yttersta formen av ondska genom att de endast finner livsglädje i det totala ägandet av någon annans kropp, och liv.
Självklart kan det vara svårt att se bakom allt blod och excesser i våld. Därför är genrefilmen kanske inte riktigt för alla, men så är det med många konstformer. Bara för att jag inte fattar tjusningen med atonal konstmusik, eller ens Depeche Mode, betyder det inte att de bör förbjudas eller att det är innehållslöst.

Liknar det här en dåres försvarstal? En slags skräpfilmens Don Quixote som slåss med imaginära väderkvarnar av en påhittad vuxenvärlds moraliserande? Kanske det, men om handlingen att titta på film och samtidigt vara Che Guevara var tilltalande för ett ungt vänsterhjärta är det ännu mer så för en medelålders vänsterhjärna.

Jonas Danielsson