Hot Chip
In our heads
★★★★
Domino/Playground

Arbetsseger. ”Night and day”, första singeln från Hot Chips nya skiva, hamnar i samma stjärnmärkta favoritfack som bandets gamla låtar. Men sedan går det trögare. Plattan ”In our heads” kräver fler lyssningar för att nå fram. Den domineras visserligen av upptempolåtar – i en klassisk mix mellan elektro, disco och r’n’b – som ”Motion sickness” och ”How do you do”, men är samtidigt lågmäld och ”mogen”. Citationstecknen antyder ett visst omoget motstånd. Min mentala 13-åring tycker inte att det ska krävas fem omlyssningar för att älska en Hot Chip-låt. Men till slut får även tonårshjärnan ge sig. ”In our heads” vinner en arbetsseger, mycket tack vare innerligheten i elektroballader som ”Look at where we are”.
Sara Ullberg

 

The Tallest Man On Earth
There’s no leaving now
★★★★
Gravitation/Border

Spränger. Kristian Matson är alls inte den traditionalist han ofta beskrivits som. Visst kan det vara lockande att se honom som en folkmusikaliskt rotad singer/songwriter, men mannen bakom aliaset The Tallest Man On Earth lyckas gång på gång spränga ramarna. Det utsökta och flinkt fingerplockande gitarrspelet, den eftertryckligt kärva rösten och det oantastliga låtskrivandet bygger nämligen på en attityd som är allt annat än inställsam och formbunden. Att han på denna tredje fullängdare kompletterar enmansshowen med lite bas och trummor rubbar inga cirklar; det är bara en förfining av utrycket. Och det pianosmyckade titelspåret är en förkrossande stark ballad.
Henrik Lång

 

Ebbot Lundberg
There’s only one of us here
★★★
Kning Disk

Statement. När The Soundtrack of our Lives precis gett sig ut på sin sista turné passar frontmannen och sångaren Ebbot Lundberg på att göra solodebut på skiva.
Men så mycket sång blir det inte från Ebbots sida.
”There’s only one of us here” består av ett enda, knappt 44 minuter långt, spår som till 95 procent är instrumentalt.
Ebbot nynnar en aning efter 14 minuter för att sedan sjunga under de sista fem minuterna.
Själv kallar Ebbot plattan för ett musikaliskt statement och visst hörs det vem som kryddat TSOOL:s musik med psykedelia och orientaliska tongångar.
Musiken är stämningsfull, aningen händelsefattig bitvis, men på det hela ett behagligt sällskap.
Niclas Holmlund

 

Dexys
One day i am going to soar
★★★★
BMG/Border

Dramatik. Det har gått 27 (!) år sedan Kevin Rowland och hans Dexys Midnight Runners släppte ny skiva senast (den formidabla ”Don’t stand me down”).
2012 är bandmedlemmarna delvis utbytta och bandnamnet kapat till Dexys.
Men allt det andra finns kvar: Dramatiken, de stora känslorna och de innerliga, självutlämnande texterna.
Den som letar efter en ny ”Come on Eileen” blir kanske besviken.
Det här är ingen hitkavalkad – ”One day I’m going to be soar” domineras istället av tillbakalutad, stråkbeklädd, värdigt grånad popmusik.
På det hela taget ett starkt och djupt egensinnigt popalbum.
Olov Antonsson

 

Circus Maximus
Nine
★★★
Frontiers Records

Sämre samspel. Som det stora Symphony X-fan jag är fattade jag tycke för norska Circus Maximus redan då debuten ”The 1st Chapter” (2005) utkom. Efterföljande albumet ”Isolate” (2007) gjorde ett minst lika bra intryck, vilket även byggt upp stora förhoppningar inför ”Nine”.
Tyvärr känner jag mig inte riktigt tillfreds med nya albumet och detta främst på grund av faktumet att samspelet/balansen mellan gitarrer och keyboards inte längre har den centrala rollen i bandets musik. Istället drar Circus Maximus mer åt Dream Theater- och Evergrey-hållet. Inget fel i sig då bandet fortfarande, trots sitt förnyade sound, lyckas galant med att placera sig bland toppen av europeiska progressive metal-band.
Tommi Konu

 

Justin Bieber
Believe
★★★
Island/Universal

Växer upp. Michael Jackson! George Michael! Justin Timberlake! Justin Bieber…? Ska 18-åringen lyckas skaka av sig tonårsstjärnerollen och göra som så få gjort lyckats göra och skapa sig en vuxen karriär?
Ja, kanske blir det så.
För det här är ett rejält försök, som förtjänar respekt.
Flera av låtarna här, som öppningsspåret ”All around the world”, hade kunnat vara med på den där kommande Justin Timberlake-skivan som aldrig verkar bli gjord.
Jag gillar att plattan avslutas med ”Maria”, om kvinnan som påstod att hon fött hans barn.
Helt enkelt Justins alldeles egen ”Billie Jean” – som en hyllning till Michael Jackson.
Mikael Forsell

 

Turbonegro
Sexual harassment
★★★
Universal

Hårdare. Den odygdiga och hyperaktiva norska rock’n’roll-institutionen är tillbaka, och inte ens ett par tunga medlemsbyten har ruckat på spelglädjen och intensiteten.
Nye sångaren Tony “The Duke of Nothing” Sylvester gör en klart stabil insats, och med sin vresiga röst bidrar han till att musiken låter hårdare – och mindre teatralisk – än på länge.
På gott och ont: större portioner av grotesk humor, knäckande refränger och ren galenskap hade inte skadat, fast å andra sidan stakar elakt rockiga låtar som “Tight jeans, loose leash” och “TNA” ut vägen mot fortsatta stordåd i dödspunkens tjänst.
Henrik Lång

 

Marcus Olsson
Outsider
★★★
HGM/Sound Pollotion

Stabilt. Marcus Olsson är en flitigt anlitad studio- och turnémusiker. Han har bland anat spelat med Moneybrother, Eldkvarn och Ulf Lundell.
Något som emellertid bara ger en fingervisning om stilen på Olsson som soloartist.
Att hans hjältar stavas Nick Lowe och Graham Parker är tydligt och Olsson förvaltar stundtals deras arv på ett lika eget som skickligt sätt.
Inledande ”All that you have to know” är en fullträff med skönt blås och lugna ”Over and over” är också riktigt skön. Olsson sjunger med övertygelse och stor känsla och musiken andas energi och lidelse.
Minus ett par småtråkiga spår skulle Olssons andra soloplatta få ännu högre betyg.
Niclas Holmlund

 

David Andréas
True love
★★
Hoob Records

Hippieglädje i mörker. Lyssnar man noga på texterna blir det genast personligt och en aning samhällskritiskt.
Låtarna låter alltigenom likadant, men Andréas röst passar som mjukglass till kolasåsen.
Skivans fjärde spår ”Stuck city blues”, står absolut ut på grund av dess tolkningsmöjligheter. Texten kan både beskrivas som emotionell hjärtesorg och som ett ifrågasättande av hur världen ser ut idag.
Det här är ett svärmeri av hurtig 70-talspop med sorgsna inslag av stråkinstrument och piano. Som helhet blir det en aning enformigt och det stundtals sorgsna texterna matchar inte de gladare melodierna hela vägen.
Där uppstår inte sann kärlek.
Anna-Karin Jälmbrant

 

Melody Gardot
The absence
★★★
Universal

Svajande. Melody Gardot har rest runt i Sydamerika och Portugal och inspirerats av sensuella rytmer. ”Den som inte rör sig till musiken är det något fel på”, sa hon nyligen om sin nya skiva. Hon menade naturligtvis inte Avicii-dans. De här låtarna inbjuder snarare till stillsamt svajande. Men jag hoppats på mer sväng. Det mesta på ”The absence” passerar som behagligt bakgrundsskval. Oftast är det riktigt trivsamt, som i ”Mira” och dramatiskt vackra ”So we meet again my heartache”, men ibland är det faktiskt mördande tråkigt. Gardot är gladare än på fantastiska ”My one and only thrill” från 2009, och man unnar henne förstås lycka i livet. Men på skiva låter det som allra bäst när hon drar åt det melankoliska.
Therese Lindström