Trender går i vågor, det vet vi sedan länge. Den som bär samma jacka hela livet igenom kommer vara toppmodernt klädd i alla fall några gånger, brukar det heta.

Det innebär att det också går i vågor huruvida man ska rikta blicken mot det förflutna eller inte, och mot vilken tid man i så fall ska rikta den. Intressant nog tycks det där också påverka hur musik bedöms. Och just nu – jag kan ha fel, det kan jag alltid – tycks det som att det förflutna är på väg att bli lite fult igen. Det verkar bli allt tätare mellan de musiktyckare, proffs såväl som amatörer, som högljutt beklagar sig över all ny musik som inte låter väldigt 2012.

Till viss del är den typen av kritik förstås befogad. Om en artist bara är ute efter att skapa en exakt kopia av något annat så kan man fråga sig om resultatet har något större värde, rent konstnärligt. Och naturligtvis är det alltid önskvärt att hitta nya
vägar att gå.
Populärmusiken skulle inte gå så mycket framåt om alla resonerade som de samtida sjuttiotalsrockarna Bigelf, som har som policy att inte ens använda utrustning tillverkad senare än mitten på 70-talet. Det är oklart om denna riktlinje också innefattar förbrukningsmaterial, då det torde ta oproportionerligt mycket tid i anspråk att ge sig in i budkrig på Ebay varje gång det går av en trumpinne. Det skulle dock kunna förklara varför bandet inte hunnit släppa någon skiva sedan 2008.

Men det är trots allt ovanligt med band och artister (i alla fall bland de som är begåvade) som avsiktligt eller oavsiktligt bara kopierar sina förebilder rakt av. Bra musik kommer allt som oftast ur en mängd olika influenser som fogas samman, och framförs av sångare och musiker med alldeles egna uttryck. Och även om ett band inte låter unikt kan det faktiskt vara rätt bra ändå, vilket just Bigelf är ett exempel på.

Om det nu är fult att utgå från sådant som redan är gjort, får någon gärna upplysa mig om var gränsen går. Är det okej att syssla med elektronisk musik, eller omöjliggörs det av Kraftwerks gärningar på 1970-talet? Är man en dimögd och småfånig nostalgiker om man spelar in en hiphoplåt, eftersom Sugarhill Gang rappade redan 1979? Känns inte refränger i allmänhet väldigt 1953?

Verkar jag en smula uppretad? I så fall beror det på detta: Det är jag. När en artist eller ett band angrips på den enda grunden att de ”blickar bakåt” är ofta bara ett tecken på att den som tycker till är för lat för att formulera sina verkliga invändningar.
Låter det trött och håglöst, säg det.
Är det själlöst och saknar egen röst, säg då det. Är skälet till ditt ogillande att du är en snobb som inte tål musik som är lätt att ta till sig, framhåll då just detta. Men sluta vänligen upp med att gömma dig bakom ett luddigt och inkonsekvent förakt för det förflutna.
Du klagade inte på Bob Dylan eller Isaac Newton för att de utgick från det andra gjort förut och sedan tog det ett steg längre (och när First Aid Kit eller Fleet Foxes gör nytt genom att utgå från gammalt kallar du det antagligen för ”kärleksfulla blinkningar till musikhistorien” eller ”stilsäkert förvaltande av traditionen”). Göm dig inte bakom trötta klichéer om trötta klichéer. Vi har – håll
i hatten – hört dem förut.