För en som var för liten för att minnas något från den magiska sommaren 1994 är det känslor och intryck snarare än resultat och medaljer som är ens vägledare när man vandrar bakåt i tiden och funderar över herrlandslagets prestationer under 2000-talet.

Det finns inga riktiga ”När-vi-gräver-guld-i-USA”-halleluja-händelser direkt.

Det allra starkaste minnet är, hur man än vrider och vänder på det, från 15 juni 2006. Efter en frustrerande 0-0-premiär mot Trinidad/Tobago var det dags för Sverige-Paraguay på Olympiastadion i Berlin.

Enligt Uefas statistik var det 72 000 på plats på Olympiastadion den kvällen. Med andra ord fullproppat i VM-sammanhang.

Jag, min far, mina två bröder, landslaget och 50 000 andra svenskar var där.

Det var en blågul belägring som saknar motstycke i den svenska idrottshistorien.

Det var gåshud från ankomsten två timmar innan avspark till det gastkramande slutet. När 50 000 entusiastiska svenskar tar i för full hals och sjunger nationalsången är det som om tiden står stilla. En sådan vacker ljudkuliss går inte att återskapa på artificiell väg. Samma sak när Markoolios ”In med bollen”-dänga rullar längs den byggnadsminnesmärkta arenans läktarsektioner.

När Marcus Allbäck, med två minuter kvar av matchen, nickar fram Fredrik Ljungberg som sätter 1-0 är det som om luften går ur en. En amerikansk manusförfattare på sitt mest dramatiska humör hade inte kunnat skriva ihop en bättre slutkläm.

Eftersom att vi är dåliga på att fira nationaldagen i Sverige borde SVT sända Sverige-Paraguay-matchen 6 juni varje år.

För mig och förmodligen för alla andra på plats var det här mer än bara en fotbollsmatch. Känslan av gemenskap och tillhörighet till ett land har aldrig varit större än där och då.

Min blågula förhoppning på detta EM är att alla de tusentals svenskar som rest till Ukraina får uppleva något liknande. Om jag förstått saken rätt är det också svenska fans som köpt flest biljetter via de olika fotbollsförbunden.

Speciellt höga förhoppningar resultatmässigt har jag inte på Erik Hamréns gäng. Ska Sverige gå långt är den kollektiva insatsen det viktigaste. Tråkigt och klyschigt men så är det verkligen. Zlatan Ibrahimovic och Rasmus Elm i all ära, det måste finnas en trygghet som börjar med målvakt Isaksson och fortsätter med backlinjen.

Tyvärr finns det för många faktorer som talar för allt annat än just trygghet. Isaksson har till exempel varit petad i PSV Eindhoven sedan i mars.

Av fyra försvarsspelare finns det två givna spelare, Mellberg och Martin Olsson, varav den senare kommer spela mästerskapet på tabletter och sprutor på grund av en krånglande ljumske.

Oavsett om det blir Granqvist eller Jonas Olsson bredvid Mellberg så kommer vi få ett icke samspelt mittbackspar. Spelar Mikael Lustig från start till höger har vi en högerback som knappt spelat något alls under våren.

Nej, jag tror det är på läktarna Sverige kan vinna EM. Det är å andra sidan inte helt fel.