Fin skildring av fotbollens makt

Den påpassliga nyutgåvan av Galeanos fotbollsklassiker ska naturligtvis ligga tillhands på bordet bredvid tv-soffan under hela juni. Man ska läsa den i pauserna i EM-matcherna, under alla odrägliga reklamavbrott när experterna analyserar, är det Jihde även när ”experterna” snackar.
Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano är en passionerad fotbollsälskare, men inte okritisk. Han vet allt om de marknadskrafter och den korruption som styr den moderna fotbollen, och också årets EM i Ukraina och Polen. Men dessa svarta makter kan inte ta ifrån honom kärleken till fotbollen, till den vackra fotbollen. Den som nu hotas av spelsystem och marknader som gör att segrar räknas i dollar och euro och inte i poäng.
Boken är en illustration av fotbollens kraft, dess grepp över människor. Galeano, en vänsterintellektuell som skrivit om den koloniala utsugningen av Latinamerika (Latinamerikas öppna ådror, 1976) och som är medveten om maktspelet runt fotbollen, kan inte slita sig. När VM 2010 började hängde han upp en skylt på dörren ”Stängt på grund av fotboll” och satte sig i favoritfåtöljen framför tv:n.

Och hur många av oss gör inte på samma sätt. Stänger in oss i tv-rummet när fotbollsfesten börjar, stänger ute världen och politiken och den ekonomiska krisen. Grekland är ju trots allt med i EM och Spanien är favoriter.
”Fotbollen vilken historia” är en uppdaterad nyutgåva med iakttagelser från VM-turneringarna ända fram till 2010. Den första upplagan ”Fotbollens himmel och helvete”, kom 1998. ( I original 1995, ”En fútbol a sol y sombra”). Galeano ger korta anekdotiska men initierade berättelser från alla VM från 1930. Uruguay vann den första och 1950 då man besegrade Brasilien i det VM som Brasilien arrangerade och skulle vinna. Men boken är så mycket mer. Den berättar om korruption och skandaler, vackra mål och artisteri. Den analyserar fotbollens själ och historia och visar fotbollens plats i samhället. Att fotboll är politik. Fotboll är rasism och antirasism. Den är kolonialism och frigörelse. Den är tvång och frihet. Och den är kyligt analytisk och sprakande artisteri, passion och lidelse. Och allt detta gör Galeano i korta avsnitt, lämpade som bredvidläsning till EM-matcherna.
Den sydamerikanska fotbollen fick fart av engelska invandrare och sjömän som spelade när de var i land. Galeano återger en liten historia från tiden när allt började. En liten pojke, som ser några blonda unga engelsmän spela fotboll på en ödetomt nära ett mentalsjukhus, frågar sin far vad det är och fadern svarar: ”Dårar, engelska dårar”. Men fotbollen har en längre historia. Kina var först menar Galeano. Men också Inkafolket spelade fotboll och segrarna offrades till gudarna.
Fotbollen var länge en sport för engelsmän. För vit överklass. Men togs alltmer över av sydamerikaner av alla kulörer. 1915 klagade Rio-tidningen Sport: ”Vi som har en position i samhället tvingas spela tillsammans med en arbetare, en chaufför Sporten håller på att förvandlas till en plåga, ett offer, och är inte längre ett nöje.”
Konservativa kulturpersonligheter har gisslat fotbollen och dess älskare. Rudyard Kipling hånade 1880 de ”enfaldiga själar som tillfredsställas av de jubelidioter som spelar den”. Om högern föraktade fotbollen från ett elitistiskt perspektiv så föraktade vänstern länge fotbollen för att den tog kraft från folkens revolutionära energi och såg fotbollens spridande över världen som en imperialistisk sammansvärjning.

Men den klubb som senare blev storklubben Argentinos Juniors hette först Chikagomartyrernas klubb till minne av anarkistiska arbetare som hängts i Chikago. Och den italienske vänstermannen Antonio Gramsci kallade fotbollen ”detta den medmänskliga lojalitetens rike i fria luften.”
Italiens diktator Benito Mussolini som såg till att fängsla Gramsci visste att utnyttja fotbollens propagandavärde när Italien vann VM två år i rad 1934 och 1938. (Efter VM 1938 förbjöd Mussolini det segrande italienska laget att spela mer. Det skulle gå till historien som obesegrat.)
I dagens fotbollsvärld heter diktatorerna Havelange och Blatter, före detta och nuvarande FIFA-presidenter. De styr mäktiga organisationer där ingen har insyn. Fotbollsspelarna har inget att säga till om. Möjligen kan de efter en aktiv karriär avancera i fotbollens makthierarki, som en Platini i Uefa. Galeano liknar spelarna vid slavar. Som läsarna studsar man till, jo säger Galeano välbetalda slavar, som saknar inflytande över sin situation och kropp.
Ett exempel på det är Maradona, som under sin tid i Neapel var med och vände laget Napolis mångåriga negativa kurva till ligasegrar och cupguld. Men Maradona slets ut. Maradona föll offer för egna och andras krav. ”Jag behöver att dom behöver mig”, förklarade han. Maradona tvingades spela alltför mycket, hans slitna kropp gick sönder och det var indirekt detta som ledde till att Maradona åkte fast för doping i VM 1994.

Galeano hyllar Maradona. Inte bara för att han var en gudabenådad lirare utan för att han behöll ett nerifrånperspektiv. Han slog uppåt och det fick han lida för. Han har gjort obekväma uttalanden. Han har undrat varför fotbollsspelarna inte styrs av arbetslivslagar som andra jobb? Och varför får inte spelarna veta hela bilden av ekonomin i klubbar och EM och VM har han frågat? Det enda svaret han fick från Fifa-presidenten Blatter var: ”Den sista stora argentinska stjärnan var Di Stefano”. DiStefano var stjärnan i Real Madrid på 1950- och 60-talen då klubben, diktatorn Francos lag dominerade.
Men allt är nu inte korruption och skandaler inom fotbollen. Mycket är också artisteri, vackert spel. Laginsatser och individuella prestationer. Galeano låter läsaren möta flera av dem. De flesta latinamerikaner. En omistlig bok för fotbollsälskare.

Åke Svidén