Patti Smith
Banga
★★★★
Colombia/Sony

Persongalleri. Litterära pretentioner och en stor mängd referenser präglar samtliga Patti Smith-album, men här är namndroppandet flitigare än på länge. Titeln anspelar på Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita”, en sång handlar om Amy Winehouse, en annan om Johnny Depp, och såväl filmregissören Andrej Tarkovskij som sjöfararen Amerigo Vespucci befolkar texterna. Och det fina är att detta persongalleri enbart berikar den övergripande visionen: att i ord och ton tackla konstens, kärlekens och existensens avgörande frågor. Det sker på ett slagkraftigt och ofta rörande sätt, i en omisskännligt New York-intellektuell rockform, stärkt av omedelbara melodier och Smiths bländande sånginsats.
Henrik Lång

The Beach Boys
”That’s why god made the radio”
★★
EMI

Luktar. Jag älskar Brian Wilson mer än vad många skulle beteckna som sunt. Men de man älskar vågar man också vara ärlig med när det behövs. The Beach Boys fyra levande originalmedlemmar (samt inhopparen David Marks) har blivit vänner och spelat in en ny skiva. Ingen kunde vara gladare för det än jag. Det finns också några riktigt fina stunder här: Stämsången sitter genomgående som en välskräddad Pendletonskjorta, inledande ”Think about the days” är vacker, refrängen i ”Shelter” hade platsat på “Beach Boys Today”. Det förändrar inte helhetsbilden. Jag förväntar mig en roligare ljudbild än den här plastiga middle-of-the-road-soppan. Som Andres Lokko skrev en gång: Den här skivan låter som en ny bil luktar.
Olov Antonsson

Neil Young & Crazy Horse
Americana
★★★
Warner

Nytt liv. Jag har alltid gått och väntat på att få höra skolfavoriten ”Tom Dooley” i skränig altrockversion. Så känns det i alla fall när jag lyssnar på ”Americana”, nya given från Neil Young och den första på nio år ihop med gamla kompbandet The Crazy Horse. Med distade gitarrer och call and response-körer ger de nytt liv till hundra år gamla folksånger. Det är nedtonat, men ändå mäktigt och sorgligt på samma gång. Det skär i hjärtat när Young skriker efter sin älskade Clementine i visan med samma namn (egentligen ”Oh my darling…”). Men lika mycket skär det i öronen när de ger sig på ”God save the queen” mot slutet av skivan. Jag föredrar att minnas Sex Pistols-versionen.
Sofia Juvel

Candlemass
Psalms for the dead
★★★★
Naplam Records

Kvalitetsstämpel. ”Psalms for the Dead” är enligt bandets egen utsago deras sista skiva. Vägen har varit lång och krokig. Den sträcker sig ända tillbaka till 1986 och debutalbumet ”Epicus Doomicus Metallicus”. Mitt första intryck av ”Psalms for the Dead” var att allting kändes aningen slätstruket, utan några riktiga höjdpunkter. Men efter gediget lyssnande ramlade plötsligt alla pusselbitar på plats och ur stereon flödade en skiva väl värd Candlemass-kvalitetsstämpeln. Robert Lowe gör en strålande (sista) sånginsats, Leif Edling både återanvänder och förnyar sina patenterade doomriff och den stora pricken över i:et är bruket av hammondorgel och diverse andra klaviatur som tar skivans atmosfär till högre höjder.
Tommi Konu

The Walkmen
Heaven
★★★★
Bella Union/Cooperative

Liv och rörelse. Det är dags att resa varningsflagg när energiska band börjar tala i allvarsamma ordalag om en ”mognare” skiva. Inte sällan är det en omskrivning för trötthet och bristande engagemang. Tacknämligt nog har dock den amerikanske indierock-kvintetten The Walkmen gått in i den grubblande medelåldern med både hedern och glöden i behåll.
De intrikata och tätsittande gitarrerna, den finurliga rytmsektionen och sångaren Hamilton Leithausers tajming ser till att detta sjunde studioalster sjuder av liv och rörelse, även i sina temposvaga sekvenser. Och i de romantiska stunderna – ”Song for Leigh” och ”Heartbreaker” – tvinnas sofistikation och innerlighet samman till en bergfast enhet.
Henrik Lång

Bobby Womack
The bravest man in the universe
★★★★
XL Recordings

I nuet. Den som förväntat sig ett kalkylerat och stilrent soulalbum från en inställsam veteran får leta annorstädes.
Bobby Womack har hur som helst inte utrymme för sådana ärevarv; han lever på lånad tid och är fullt inriktad på nuet, musikaliskt likväl som tematiskt. Valet av producenter följer samma moderna tendens, och tur är det: Damon Albarn och Richard Russell – den senare ansvarig för Gil Scott-Herons storartade “I’m new here” – har förstått att låta programmerade beats och keyboards omge, utan att för den skull hejda, Womacks hjärtslitande utlevelse.
Hans röst må vara tärd och knotig som en uråldrig trädstam, men härrör från den stoltaste traditionen av gospel.
Henrik Lång

Fear Factory
The Industrialist
★★★
AFM Records

Vant sig. Det har tagit Burton C. Bell 20 år att bemästra sin sångteknik, eller så har jag helt enkelt vant mig vid hans sångstil så pass att jag inte längre tycker det låter för jävligt mellan varven.
För den som är bekant med Fear Factorys industriella groove/thrash metal sedan tidigare väntar inga större överraskningar, förutom då möjligtvis bortfallet av Gene Hoglan, som på denna skiva ersatts med en trummaskin.
”The Industrialist” är en godkänd skiva som egentligen bara har ett enda fel – brist på variation i låtarna. I övrigt hittar jag faktiskt ingenting annat att klaga på, gillar man denna typ av mekanisk/industriell metal så är detta en skiva som faktiskt förtjänar en plats i skivsamlingen.
Tommi Konu

Friends
Manifest
★★★
Lucky Number/Universal

Något eget. Nej, det är inte Nina och Kim som gör efterlängtad comeback med dansbandet.
Det här handlar om Brooklynbandet som fick en jättehit i vissa kretsar i höstas med den magiska singeln ”I’m his girl” – en låt jag utan tvekan utnämner till en av årtiondets allra bästa. Den perfekta hipsteruppdateringen av Talking Heads 80-talssound med New York-attityd.
Det är förstås omöjligt att upprepa den bedriften på en hel skiva.
Blixten slår inte ner två gånger, men Friends är inte ett one-hit-wonder utan lyckas kanalisera det sena 70-talets new wave-våg i New York och gör dessutom något eget av det.
Mikael Forsell

Fredrik Furu
Mittemellanland
★★★
Playground

Bra start. Lättnyssnad pop som lätt sätter sig på hjärnan. Furus röst skulle komma mer till sin rätt i rockigare låtar, men texterna fungerar absolut till det poppiga soundet. Rockrösten kommer verkligen fram i skivans sjätte låt, ”Mitt sämsta jag”, även om jag misstänker att han kan bättre än så.
Låten ”Finlandsbarn” inleds lite som Bonnie Tylers ”Total Eclipse” och övergår sedan i poppig folkmusikanda.
Det här är Furus första skivsläpp i Sverige och det är en bra start för finlandssvensken. Texterna handlar bland annat om hur det är att växa upp mellan två länder och två språk, att bo i Österbotten och längta till Stockholm, hur det är att befinna sig i Mittemellanland.
Anna-Karin Jälmbrant

Liars
WIXIW
★★★★
Mute/Playground

Mörk mässa. Amerikanska trion Liars förnyar sig ständigt. ”WIXIW” är bandet sjätte album och det mest syntiga hittills.
Sångaren Angus Andrew och hans kollegor tar lyssnaren med på en mörk och suggestiv färd.
Med ödesmättade syntslingor, dov bas och monotom rytmik får man känslan av att befinna sig på en, långt från tillåten, ockult mässa. Allra bäst blir det dock när tempot höjs en aning och lite ljus släpps in i mässlokalen, som på exempelvis ”No 1 against the rush” och drömska ”The exact colour of doubt”.
För den fina ljudbilden står producenten Daniel Miller som bland annat jobbat med Depeche Mode.
Och även om det spretar är ”WIXIW” en platta där fördelarna väger tyngst.
Niclas Holmlund