Krönika av Sara Lundvall om Bröderna Lejonhjärta. ”Dom skrattade åt Katla”.

”Dom skrattade åt Katla”. ”Dom skrattade hjärtligt”.

Min vän som är lärare hade visat ”Bröderna Lejonhjärta” för sin mellanstadieklass och insett att det som skrämde slag på oss i samma ålder numera var så fjantigt att den harigaste ungen bubblar av gapskratt.

”Skrattade dom åt Katla?” upprepade jag, då informationen måste sjunka in. ”Ja!”, försäkrade hon.

Oj, oj, hade nu två små tanter stött på ett bevis för den förhärdade ungdomen? Vart är samhället på väg? Eller är det helt enkelt så att barn av idag är smartare än vi var? Dom går liksom inte på vad som helst.

Framtiden är här och kidsen har sett betydligt mer avancerade monster på film, och dessutom begripit hur det går till att skapa dem.

Träiga gamla Katla gjordes i London, var fyra meter hög och kostade 100 000 kronor att tillverka. Det rymdes tre personer (!) inne i draken, och slutscenen från boken – där Katla faller ned i floden och dödas av lindormen Karm – var för komplicerad att filma så man var tvungen att istället låta henne förgås i gyttjan inne i Katlagrottan.

Min gissning är att när (eller om) regissören Tomas Alfredson nu gör en ny version av ”Bröderna Lejonhjärta” kommer ingen att fysiskt behöva befinna sig inuti draken. Katla kommer att bli ursnygg och skrämmande – och ingen kommer att skratta åt henne. Vi kommer troligtvis att få se en storfilm som tack vare ny teknik och god ekonomi inte har några problem att hålla sig mer till Astrid Lindgrens ursprungsberättelse.

Samtidigt som filmen uppenbarligen behöver uppdateras känns det lite vemodigt att den gamla 70-talsfilmatiseringen då hamnar i skymundan.

Det var här vi första gången fick möta mörkret och ondskan i kombination med det allra vackraste. Fejkade körsbärsträd dög gott åt oss. Det var här vi fick lära oss vad en förrädare var och att det gäller att inte vara en liten lort i livet.

”Bröderna Lejonhjärta” är inpräntad i själen hos många unga vuxna, en barndomens snuttefilt vars illusion vi köpte med hull och hår.

Replikerna ekar fortfarande i huvudet och gör sig påminda när man minst anar det. ”Om alla tänkte som Jonatan skulle det inte finnas någon ondska”, hör man plötsligt vid tacohyllan på Ica. ”Hjälp mig, rädda mig, säg att du är min farfar”, ekar i skallen när man dammsuger köket. Och under en joggingtur på kvällen: ”All makt åt Tengil, vår befriare”.