Mer spännande än vilken spionroman

Recension av en ny biografi om Raoul Wallenberg. Fallet Raoul Wallenberg (1912-1947) har engagerat en hel värld, och gör så än idag.

Fallet Raoul Wallenberg (1912 – 1947) har engagerat en hel värld, och gör så än idag.

I år skulle han ha fyllt 100 år.

I min hand har jag Bengt Jangfeldts omfångsrika biografi om arkitekten, affärsmannen och diplomaten Wallenberg. Berättelsen om hans dramatiska liv är nedtecknat in i minsta detalj. Från vaggan till graven finns det mesta kring Wallenbergs person bevarat, alltifrån födseln på Lidingö och en faderlös uppväxt med farfar som mentor och fostrare – till den sista tiden i ryskt fängelse.

Raoul Wallenberg var bildligt talat född med matjord i fickorna. Som en wallenbergare visste han att han var speciell. Släktingarna hade helst sett att han gick en spikrak framtid till mötes inom Enskilda Banken, som ägdes och kontrollerades av wallenbergarna själva.

Men ynglingen ville se världen, och farfadern Gustav Wallenberg stöttade sitt barnbarn. Det blev fyra års arkitektstudier vid Ann Arbor, university of Michigan 1931-35. Därefter resor bland annat till Sydafrika och Haifa.

Raoul Wallenberg var något av en världsmedborgare som vant rörde sig i alla möjliga kulturer och miljöer.

Han kom att intressera sig för affärer, och det var genom kontakter på detta område han kom till Budapest sommaren 1944.

Ungern hade under kriget Europas största judiska befolkning. 825.000 fanns i hela landet varav en kvarts miljon i huvudstaden. Landet leddes av en lydregering och blev 1944 ockuperat av tyskarna.

1938 hade judefientlig lagstiftning börjat tillämpas.

Att utrotning av det judiska folket var under uppsegling var känt i Sverige. Dagens Nyheter och Aftontidningen hade skrivit om den aktuella situationen.

Som utländsk observatör sändes Wallenberg till Budapest. Initiativtagare var War Refugee Board i Amerika och svenska UD. Observatörerna ansågs ha en modererande verkan på nazisterna.

Raoul Wallenberg själv hade tagit djupt intryck av filmen ”Röda nejlikan” (”Pimpernel Smith”) som han sett på bio 1942. Den handlar om en professor som räddar förföljda i Nazityskland. ”En sådan skulle jag också vilja bli” lär han ha sagt.

Under två månader i maj-juni 1944 deporterades cirka 500.000 ungerska judar till förintelselägret Auschwitz.

Wallenberg och hans svenska legation i Budapest började utfärda s.k skyddspass. Det var passhandlingar som respekterades av motståndarna. Man riktade sig till de judar som hade svensk anknytning, och som helst kunde bevisa det. Men kunde de inte göra det, var Wallenberg behjälplig med en svensk telefonkatalog, där man lätt kunde hämta personuppgifter från någon ”släkting”. De som fick pass kunde bosätta sig i speciella hus beskyddade av Röda Korset. Många fraktades till Sverige, under och efter kriget.

Vistelsen i Budapest varade sex månader. Under denna tid utfärdades mer än 7000 skyddspass.

Raoul Wallenberg var klipsk, social, vältalig och oerhört arbetssam. Omtyckt av alla, en given diplomat. Ofta arbetade han14-16 timmar per dygn, vanligen under svåra förhållanden. Det var krig, och i krig verkar allt vara tillåtet.

Under sin tid i Budapest räddade han tiotusentals förföljda judar. Han ordnade med livsmedelsförsörjning, sjukhus,mediciner, bostäder och åtnjöt det skydd en diplomat vanligen får.

1945 kom så freden. Röda armèn hade befriat staden som låg i ruiner. I januari detta fredsår arresteras Raoul Wallenberg och förs i fängelse i Moskva.

Bengt Jangfeldt redogör för olika teser om hur,när och varför han arresterats.

En tes är att svensken på eget bevåg givit sig av i sin Studebaker, mot Sovjet, med guld och pengar i bensintanken. Men frågan kvarstår; upptäckte de ryska soldaterna värdesakerna före eller efter arresteringen?

Det finns flera vittnesmål rörande fängelsevistelsen, och den grundlige Jangfeldt har sökt sanningen genom att vända på varje sten.

Det var ett farligt uppdrag, att vara diplomat i Budapest. Och här togs stora risker.

Men av någon anledning åtnjöt han respekt av de allra flesta.

Det är lätt att tänka sig att man från sovjetiskt håll trodde att Wallenberg var tysk spion, likaså att tyskarna trodde att han gick Sovjets ärenden. Han levde farligt och sveriges utrikesminister Östen Undèn kan inte ha varit ovetande om detta.

Spåren efter Raoul Wallenberg tar slut i juli 1947.

I Sverige hyllades hans gärningar. De Vita Bussarna kom till Sverige våren 1945, och många flyktingar kunde då berätta om allt de varit med om. I Sverige överlämnades till den sovjetiska ambassaden i Stockholm en skrivelse till Stalin med en appell om Wallenbergs frigivning undertecknad av 60.000 medlemmar av 17 svenska kvinnoförbund, kan vi läsa.

Men Östen Undén gjorde inte mycket väsen av sig, rädd för att stöta sig med Sovjetmakten. Bengt Jangfeldt skriver också att släkten Wallenberg var ovanligt passiv inför Raouls försvinnande.

Den här biografin är mera spännande än vilken spionroman som helst. Man skulle kunna utbrista i ”Det här borde filmas!”, men det har ju redan skett.

För att göra ett praktverk av denna kaliber rättvisa borde man naturligtvis vara mera hemma i politiken och historien än vad undertecknad befinner sig vara. Men läsvärdet är ändock detsamma.

Att läsa om hjälten i Budapest gav mig mycket att tänka på. Jag undrar varför vi som tillhörde vänstern på 70-talet var så negativa mot allt som rörde denna fråga.

Var vi verkligen så enfaldiga att vi avfärdade Raoul Wallenberg bara på grund av hans efternamn?