Instick om Umeådebatt. Det är svårt att vara visionär. Trots allt är det så mycket roligare att vara kritisk och gnällig.

Det är svårt att vara visionär. Trots allt är det så mycket roligare att vara kritisk och gnällig.

Det är en slutsats men kan dra av debatten på Bildmuseet i söndags.

En annan slutsats är att flytten av Stadfsbiblioteket är en fortsatt öm tå.

Titeln för söndagens diskussion var ”Att skapa Umeå – om skapandet av staden och dess missnöjesyttringar” men inledningsvis sades att de inbjudna debattörerna skulle vara visionära. Det gick så där.

Det blev inte lättare med tolv personer i panelen för är det en sak jag lärt mig av debatter är att hälften räcker. När alla tolv dragit sina tankar har man redan glömt det mesta och inte är det lätt att få upp tempot efter det.

Av de tolv var det en övervikt av akademiker och folk från skolorna på konstnärligt campus men det är också den sortens människor där ord som ”shopping”, ”gallerior” och ”butiker” har en negativ betydelse. I gengäld prisas det luddiga ordet ”mötesplatser” som om en shoppinglördag inte vore den bästa tiden att träffa folk i Umeå.

För att vara ett visionärt möte med personer som jobbar med utveckling var det förvånansvärt många konservativa inlägg som ifrågasätter Umeås tillväxtmål och snarast anser att staden nått en lämplig storlek.

Själv är jag född i Umeå liksom den enda närvande politikern Åsa Ögren (S) och vi har det gemensamt att vi inte ser problemet med tillväxten. Framför allt ser vi inte hur man ska kunna hindra folk från att flytta till Umeå. Även svenskar har fri vilja och en rätt att utnyttja den.

Däremellan fanns det tänkvärda inlägg om att man åtminstone kan diskutera varför kommunen fastnat för målet om just 200 000 invånare år 2050. Eller att kulturhuvudstadsåret verkar mer inriktat på turister än Umeåbor. För att inte prata om att ett levande centrum inte bara får bli en spelplats för butiker även om de har en självklar roll där.

Men debatten om Stadsbibliotekets flytt är det väl dags att begrava snart?