Holst gör det svårt för sig

Recension av Hanne-Vibeke Holsts ”Förlåtelsen”. Det är svårt att skriva om den här romanen utan att komma in på slutet som totalt förändrar min åsikt och upplevelelse.

Det är svårt att skriva om den här romanen utan att komma in på slutet som totalt förändrar min åsikt och upplevelelse. Det finns många läsare som uppskattar Holst av väl bekanta anledningar – jag har också läst hennes tidigare trilogi ”Kronprinsessan,” ”Kungamordet” och ”Drottningoffret ” – och tyckt det varit bra intriger om en fiktiv kvinnlig politiker i en till synes realistisk inramning.

Det är ett stort ämne som Holst tar sig an nu: Danmark och Islam. Hon ramar dessutom in det som först verkar vara huvudberättelsen i en mycket större berättelse i rent sidomfång som i stort handlar om den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. Den tyska invasionen av Danmark inbillar jag mig är lättare att skriva om än dagens Danmarks förhållande till Islam, muslimer och – i förlängningen – invandringspolitiken.

I Danmark under andra världskriget lever prästen Thorvald med sin hustru, tvillingsönerna och en dotter. I och med ockupationen blir Thorvald mer och mer involverad i motståndsrörelsen och hans predikningar blir därför alltmer politiska. Hans politiska ställningstagande är beundransvärt men gör också livet mycket besvärligt för de andra familjemedlemmarna.

I Berlin i nutid ska danskan Helena Tholstrup få motta ett demokratipris. Helena är operachef och har satt upp ett omstritt verk som slutade med att diverse gudar halshöggs, bland dem också Muhammed. Det blev problem i Tyskland, men Helena bjöd in till en dialog där alla kunde få göra sina stämmor hörda, och det är bland annat detta hon prisas för. Naturligtvis ska nu läsaren dra paralleller till Muhammed-karikatyrerna som publicerades i Jyllandsposten.

Helena har en extremt komplicerad relation till sin dotter, och när denna dyker upp för prisgalan tillsammans med den nya fästmannen, som har ett muslimskt utseende, blir Helena stressad och oroad. Fästmannen har en blick som är ”mörk som en oupplyst gata i en otrygg stadsdel” och där någonstans börjar problemen med denna roman. Det är uppenbart att författaren vill få läsarna att ifrågasätta våra egna fördomar, vi ska helt enkelt sluta döma människor.

Berättelsen om familjen under ockupationen är tidvis gripande för Holst är utan tvekan skicklig, men när det bara svepande fokuserar på en familjemedlem, och lite i förbifarten en annan, så bryr jag mig inte om dem så mycket heller, eller också så förstår jag mig inte på dem. Den ena tvillingsonens kärleksaffär känns obegriplig, och det är framförallt den man måste greppa och förlika sig med om romanens hjärta ska kännas och förstås.

Ja det är mycket som blir väl komplicerat – och då har jag inte ens nämnt upplösningen – som gör att slutbetyget inte blir högt. Faktum är att det känns som att denna roman skrivits av olika författare, det finns inga stadiga broar över djupa dalar eller logiska steg i en snårig terräng, allt verkar hafsigt och hastigt sammansatt i en önskan om broder- och systerskap över nations- och religionsgränser.

Och när resultatet, trots några fina partier, blir varken bu eller bä blir betyget det samma.

Katarina Gregersdotter