Regina Spektor
What we saw from the cheap seats
★★★
Sire/Warner

För mycket. Egenartad, begåvad och tålamodsprövande. De tre adjektiven stämmer alltjämt in på Regina Spektor, vars musikaliska svängningar kan verka både förtjusande och halsstarriga. Nya albumet beträder ungefär samma gungfly som de fem tidigare: kabaréliknande nummer, elegant pop och ömtåliga ballader delar på utrymmet, med stor inlevelse i såväl sånginsats som pianospel. Ibland biter Spektor över för mycket – och hade med fördel kunnat utelämna låtsasitalienskan i ”Oh Marcello” likväl som några krystade instrumentpålägg – men höjdpunkterna, däribland rasande vackra ”Firewood” och den lika komplexa som förtroliga småstadsnovellen ”Small town moon”, är bedårande.
Henrik Lång

 

Cocoanut Groove
Colours
★★★★
Fraction Discs

Virvlar fritt. Utgivningstakten är långsam, men i gengäld står Cocoanut Groove för gedigen och hög kvalitet. Och på denna länge framemotsedda sexspårs-ep håller verkligen Olov Antonssons barockpoppiga orkester stilen.
De bitterljuva och fint byggda melodierna virvlar fritt kring det innehållsrika kompet, som trots sin tydligt sextiotalsmodellerade form inte fastnar i pastischer.
Och det är i de små detaljerna som styrkan finns: mariachi-trumpeterna i ”The spell” och ”Colours” passar som handen i handsken, medan ”Huckleberry” tar avstamp i The Byrds ”She don’t care about time” och därefter utvecklas till en studie i sprudlande jangel-pop.

Henrik Lång

 

Råd Kjetil Senza Testa
Abyssen
★★★★
VA!

Mörk resa. Ljudkonstnärerna i Umeåbandet Råd Kjetil Senza Testa tar lyssnaren med på en mörk och suggestiv resa med sin nya skiva ”Abyssen”.
Som titeln antyder är det ned i djupet den instrumenatala resan går. Via två spår på dryga 20 minuter vardera bygger Råd Kjetil Senza Testa ljudlandskap som får en att tänka på ensamma ubåtar, omslutna av kompakt mörker vid bråddjupets kant.
Emellanåt skär den elektroniska musiken på ett rent obehagligt sätt som minner om en katastrof på havets botten.
Men det finns ljus också.
Särskilt andra halvan av första låten, med sin drömska rytmik, har något mycket vackert och Pink Floydskt över sig.
Niclas Holmlund

 

Jorn
Bring heavy rock to the land
★★
Frontiers

Berör inte. Den 44-årige norrmannen Jørn Lande är begåvad med en fantastisk metalröst.
Det har han bevisat under sina år som sångare i Masterplan och det har han även bevisat flera gånger som soloartist.
Jorn är alltid stabil. Han omger sig med begåvade musiker och hans starka röst gör att han aldrig faller ur ramen.
Men enbart en bra röst räcker inte.
Det här albumet innehåller klassisk heavy metal som är helt okej. Men den berör inte.
De vassa låtarna saknas. Den äkta känslan lyser med sin frånvaro.
Det är helt enkelt trist.
Det är dags att släppa sargen nu, Jorn!
Daniel Nordström

 

Samuel Hällkvist
Variery of loud
★★★★
Boogie Post Recordings

Ständigt skiftande. Samuel Hällkvist själv talar om asymmetrisk dansmusik. Och visst är det svängigt i allt annat än tradiga mönster. Med rockattityd och en skärpa som känns lika countryloj som popglad gör han jazz av beståndsdelar, där var och en blir enskilda uttryck till genrens ära.
På slagverk hörs Pat Mastelotto och Stefan Pasborg som tillsammans med övriga musiker, spetsat av gitarr, skapar i en mängd riktningar för att mötas i ett samlat kaos. Plattan känns lekful och innovativ, stökig och ständigt skiftande. Det är drivet och engagerat och japanskan Mai Uedas röst klingar i det vi kan associera som Hällkvistifierad. För det är sådan han känns, särpräglad nog att ge namn åt ett eget sound.
Anna Wallentin

 

Crucified Barbara
The midnight case
★★★
GMR

Framåt. Jag har alltid haft ett gott öga och öra till Crucified Barbara. När bandet har varit som bäst har det varit briljant. Tyvärr har inte alla låtar varit lika genomgående briljanta.
På detta album tar dock stockholmarna ett stort steg framåt. Detta är helt klart det bästa albumet hittills och också det jämnaste.
Här finns en skön blandning av Motörheads muller, Hardcore Superstars melodiösa lekfullhet och bitande rivig metal.
Mia Coldheart har ett härligt rasp och tryck i rösten och låtarna håller genomgående en god standard. Utvecklingen går rakt uppåt, även om jag har en känsla av att Crucified Barbara har ett ännu bättre album inom sig. Jag hoppas att det kommer.
Daniel Nordström

 

Kreator
Phantom Antichrist
★★★
Nuclear Blast

Föryngrar. Ända sedan thrash-pionjärerna Kreator lyckades med att nästla sig ur sin formsvacka med släppet av ”Violent Revolution” (2001) har bandet hållit en bra och jämn nivå på sina alster. ”Phantom Antichrist” är inget undantag, men däremot upplever jag att bandet jobbat på att föryngra sitt sound. Musiken har nämligen aldrig förr varit lika lättgänglig och melodisk som på ”Phantom Antichrist”. Grundstommen är fortfarande den tyska thrashen och Milles arga och säregna stämma, men en stor touch av modern melodisk metal har tillförts till soundet. Som helhet är det dock så pass bra uppvägt att det inte borde skrämma iväg gamla fans, samtidigt som det mycket väl kan locka till sig en ny yngre lyssnarskara.
Tommi Konu

 

Public Image Ltd
This is pil
★★★
PiL Official/Border

Domderande. Förväntningarna var, av begripliga skäl, måttliga.
Idétorka och trötthet sänkte PiL i början av nittiotalet, och att tro på en uppryckning efter tjugo års skivtystnad kändes allt annat än rimligt.
Anmärkningsvärt nog har dock John Lydon återfunnit glöden, kallat till sig rutinerade medmusiker och arbetat ihop ett till största del inspirerat – och varierat – album.
Här bryts ingen ny mark, men Lydons oefterhärmligt domderande stil fungerar både för ilsket politiska och tillbakalutat nostalgiska ändamål.
Och när bandet lutar sig mot dånande, dubbiga basgångar och skarpa disco-trummor känns det som att cirkeln slutits.
Henrik Lång

 

Linnea Henriksson
Till mina älskade och älskare
★★★
Skivbolag

Växer. Linnea Henriksson var det obligatoriska alternativa kortet i ”Idol” upplaga 2010. Hon var jazzrösten med det egna uttrycket och en av mina favoriter i tävlingen. Nu, två år senare, kommer debutskivan ”Till mina älskade och älskare”. På pappret verkade samarbetet med Orup helt perfekt, och fantastiska singeln ”Väldigt kär/Obegripligt ensam” skruvade upp förväntningarna. De infrias till viss del i flera av de låtar där Orup haft ett finger med i spelet, som till exempel charmerande ”När jag var liten”. Linnea Henriksson har en känslig röst men den måste hitta sitt absoluta sammanhang och skivan saknar omedelbarhet. Debuten når inte riktigt ända fram och trean blir svag. Den växer dock för varje lyssning.
Sara Haldert

 

Sectu
Gerra
★★★★
ViciSolum Productions

Perfekt balans. Det har gått knappt ett år sedan jag senast satte tänderna i svenska Sectu. Då var det debuten ”Inundate” som var på tapeten och denna belönades med både lovord och ett högt betyg. Uppföljaren ”Gerra” bjuder inte på några större överraskningar utan fortsätter på samma inslagna bana, nämligen svulstig modern dödsmetall med en perfekt balans av teknikalitet, brutalitet och groove. Trots den korta tiden mellan släppen märker man av en mognad i låtskrivandet, då varenda spår på ”Gerra” har hit-potential. ”Incinerate” och ”Havoc” är bara två bra exempel på låtar som innehåller det mesta jag önskar mig från denna typ av tunggungig mid tempo-döds. Sectu, välkommen till ”eliten” av svensk modern dödsmetall.
Tommi Konu

Dynamike
National Hymns
★★★★
HOOB Records

Vackert. Ett känslomättat bandonéonintro. Och så lugna bifall från klarinett och bas. Josef Kallerdahl står vid kontran och Daniel Bingert hörs på fender VI.
Ett dovt sound som torde lämna vem som helst försvarslös. Inspirationen springer ur tangons kvarter och skitiga barer.
En stilla hetta dallrar på plattan, mellan ännu icke återfyllda glas och dem som tömts alltför många gånger.
Nils Bergs klarinett sjunger sin klagans sorger och Mikael Augustssons bandonéon bär vackra melodier och harmonier med lika mycket smärta som värme. Någon gång blir det popdrivet. Andra gånger ryter kontrabasen medan Augustsson kontrar med sitt.
Vackert som i en ljudlös tango.
Anna Wallentin

 

Scissor Sisters
Magic Hour
★
Polydor/Universal

Kört fast. Tiden verkar ha sprungit ifrån Scissor Sisters. Det är faktiskt snart tio år sedan de slog igenom. Då var de ett fenomen som spred en känsla av knarkig och farlig undergrounddisco från de ohälsosamma delarna av New York omkring sig. Och det fortsatte på uppföljaren två år senare. Men sedan verkar de ha kört fast. För maken till ofarligt och rent ut sagt tråkigt album, av en artist som man tidigare gillade så mycket, var det länge sedan jag hörde.
Det är som om man faktiskt kan höra hur de fått slut på idéer. Det är väldigt lite glamdisco och alldeles för mycket mesig pop utan udd.
De få glimtar av hitkänsla som dyker upp är bara bleka kopior av tidigare framgångar. Trist.
Mikael Forsell