För några veckor sedan satt jag och såg en konsert på Youtube. Inspelad i engelska Glastonbury förra året, på scen BB King och hans Blues Boys.

En knapp timme av förundran, inte så mycket på grund av det musikaliska utan mer ”hur orkar karln?” 86 år gammal sitter han på scen, njuter av varje sekund, dompterar sitt tio man starka band och publikfriar ohämmat.

Det är bara att slå fast, musikaliskt var det ingen höjdare. Lite för mycket sirap jämfört med BB på 60-70- och i början av 80-talet.

Utan att vara raketforskare är det lätt att slå fast. Med ett späckat turnéschema har BB bestämt sig för att det vore en ynnest att få lämna detta jordeliv på scen, med sin kära Lucille i famnen.

Tankarna dök upp, vad finns egentligen bakom BB, vilka sångare/gitarrister är redo att axla arvet efter honom?

Just då hörde jag en blixtrande tung blues på en internetkanal, Michael ”Iron man” Burks (bilden) och ”I smell smoke”. Vilken tröst och balsam för själen att det finns sådana bluesmän, tanken som dök upp.

Bara några timmar senare kom beskedet att ”Iron man” fått en hjärtattack och lämnat oss.

”Michael ‘Iron Man’ Burks earned his moniker by his hour-long, intensely physical performances, fearsome guitar attack, and tough, smokey vocals. He also earned it by the thousands of miles he personally logged behind the wheel of his touring van”.

Ett citat från Living Blues minnesruna som säger det mesta om Michael Burks och hans ”hard road” för att få verksamheten att så att säga rulla runt.

Arvet han lämnar efter sig är gediget, en lång rad skivor som får högtalarna att glöda. Jag rekommenderar extra varmt ”I smell smoke” och samlingsskivan ”The best of Iron Man Burkes”. Lyssna på ”Empty promises” och låt er förföras. Själv fäller jag en tår och sörjer en bluesman som bara blev 54 år.

En annan upplevelse på senare var att få hem det senaste numret av Blues Revue, denna bluesens bibel som bara blir bättre och bättre. En uppsjö av artiklar och ett skänkande av samma njutning som andra publikationer gjorde i min ungdom, vi går inte in på några detaljer…

Ska ni prenumerera, och det bör alla sanna bluesvänner göra, så beställt direkt från USA. Gå inte via giriga svenska distributörer, det blir mycket dyrare.

Till sist är det ljuvligt att få beskedet att Candye Kane är på bättringsvägen. Hon fick avbryta Europaturen på grund av att en canceroperation väntade.

Den verkar ha genomförts med bra resultat, Candye är tillbaka på scen och levererar med råge.

Veckans älsklingar:

Walkin´ the backstreets. (Big James version håller Albert King och Little Milton-klass)

”When I was a kid I was poor. I never went to Disneyland. My old man told me Mickey Mouse died in a cancer experiment”. (Rodney Dangerfield)