De två första dagarna av Made-festivalen i Umeå är färgad av: diskontinuitet. Värdeförskjutningar och värdeförändringar.
Briljanta folkstånkarna i åttamannabandet Räfven som pumpar ut klezmer i pyjamas, balettsprång med fiol och kängor inuti ett Kungspassagen som lider pyjamasränderdöden.
John Cales extremt upphaussade konsert och de fyra nyanser av musikalisk irrelevans som han levererade.
Den nordryska strupsångerskan Sainkho Namtchylaks märkliga människoljud i sju oktaver och hennes plötsliga stopp för harklingar, sväljningar, en stämning av munharpan, en rättning av blusen.
Onsdagens materbjudande för besökare klockan 17: spansk-norrländsk buffé för 180 kr (7 x french hot dog på torget) eller en sextimmarsväntan till gratismateventet ”Feeding frenzy” klockan 23, som kryddar 29 rätter med stavningar såsom ”gaspacho, chevré chaud, rödets och pepparrotsspegel, créme fraiche, fänkolsmarmelad, rödetsvåfflor, grönsakspathé, glaserad kolrabbi, vailjgrädde, friterad camenbert, syltad auberginne”. Pretto blir pruttballong. Festival blir svältival.

Det underbara ögonblicket när en sen recensent ges fetnobben när hon vill in till en dansföreställning som redan startat, så att hon surt får traska till Stadsbiblioteket där plötsligt Gunnel Carlson, blommornas brahmin, uppenbarar sig i ljusgården och berättar om galantofiler som betalar 725 pund för en gul snödroppelök på auktion i Skottland, om buxbomens svampdöd som skövlat kilometervis skånsk kyrkogårdshäck.
Det jobbiga ögonblicket när arrangörerna inte kan dra proppen ur John Cales irrelevans och hans åhörare därmed inte hinner i tid till Sainkho Namtchylak sköra ljudbild. Tio minuter in i Sainkhos föreställning står femtio personer och stampar utanför Black Box. Solporten bländar den sittande publiken var femte minut, det gnisslar och flödar folk in och ut så ofta att Sainkho till slut blickar mot öppningen, lotsar föreställda människor mellan två utsträckta händer och konstaterar: ”Half of them out. Half of them in.”
Dansensemblen i Habitat tänjer på begreppet hemtrivsel, tvättar armhålorna med sillvatten, gör bodypump med spark, yogar i trasmatteburqor, tömmer skurhink med ett kast mot salens svarta vägg så hela publiken rycker till och nojar över blöta elsladdar.

Avantgardmusikens James May, Blixa Bargeld, ska med ljud och en loopmaskin bygga en bilrytm med hjälp av ljudteknikern Mefisto, som i fem tappra minuter kämpar, synkar och havererar. Blixas förebråelser möts av Mefisto med ett ansträngt happy face och mummel i mikrofonen.
Diskontinuiteten är vacker och Made är vital. Men – den är inte viktig. Viktig hade den varit ifall den inte predikat för de frälsta.
Så önskemål inför nästa omgång, av dessa två dagar att döma?
Kvotera in en bredare publik. Mer nobben till sent folk. Mer surrealism, färre daterade legender, fler skrikande kvinnor. Och gärna rättstavad fisk och potatis, under hundralappen.

ANAHITA GHAZINEZAM