Norah Jones
Little broken hearts
★★★
Blue Note/EMI
Polerat. Norah Jones förvandlingsakt från pianoplinkande balladsuccé till påhittig popartist har pågått ett tag nu.
Med 2009 års ”The fall” trädde hon på allvar in i en mer alternativ sfär; det var dessutom en ambitiös och oväntat angelägen skilsmässoplatta.
Det nya albumet följer i samma spår, både vad gäller tematiken och det musikaliska innehållet. Än en gång handlar låtarna om att samla ihop spillrorna efter kärleksrelationer som gått i kras, och de nogsamt smyckade arrangemangen ger en fin kuliss åt hjärtesorgen.
För att hitta en balans mellan svärta och ljus har Jones kallat in den tungt meriterade producenten Brian ”Danger Mouse” Burton.
En vettig tanke, visar det sig: han har skapat ett suggestivt och polerat sound, ofta skickligt anpassat till sångerskans sensitiva stämma.
Emellanåt hamnar dock de prydliga ljudkonstruktionerna i vägen för ordens innebörd och kraft, varvid hela tilltalet blir oroväckande anonymt och tamt.
Men i ett par svidande svartsjukestycken – ”Miriam” och ”She’s 22” – bränner det till ordentligt. Här anas den vulkan av känslor som Norah Jones nätt och jämnt orkar med att konfrontera. Och att kunna sjunga så hämndlystna texter i återhållsam stil tyder på stor begåvning.
Henrik Lång

Lena Swanberg
The art of staying young and unhurt
★★★
Diesel Music/Playground
Bra debut. Lena Swanberg kommer från jazzen, men låter inte det begränsa henne. Det är som om hon nyfiket spejar åt alla möjliga håll och sedan hoppar hage mellan jazz, blue-eyed soul à la 70-talet, visa och singer-songwriterpop. Från tuva till tuva, lika skicklig i alla dessa genrer som på något sätt göder varandra till en imponerande brygd.
Sval när det behövs, somrig när det känns berättigat och med det vemod som krävs när hon saktar ner tempot och målar upp en blå, bluesig värld.
Det är vågat och skickligt att på sitt debutalbum gapa över så mycket utan att mista hela stycket. Jag hade gärna önskat mig mer pop och mindre jazz, men allt som allt en imponerande debutplatta.
Mikael Forsell

Carrie Underwood
Blown away
★★★
Sony Music
Bra skval. Det första intrycket av ”Blown away” är att Carrie Underwood tar vid någonstans där Shania Twain peakade. Lite klämkäckt, lite fräckt, ”nananana” och lite ”wohooo”. Personligen älskar jag ”American idol”-vinnaren i smäktande countryballader som ”Forever changed” och ”Thank God for hometowns”. Men även de skräniga countrypoplåtarna är välsjungna och -producerade. Frestelsen att göra en sommar-sol-och-piña-colada-låt som ”One way ticket” borde hon dock ha motstått. Debutplattan ”Some hearts” är fortfarande en av mina absoluta favoritskivor. Det här en annan typ av skiva. Precis som hennes två senaste album är det här mindre smärta och mer… Radioskval. Dock rätt bra radioskval.
Therese Lindström

Six feet under
Undead
★★★
Metal Blade Records
Lättsmält. Det fanns en tid då jag såg Chris Barnes gruffiga stämma som en av de brutalaste inom dödsmetallgenren. Tiderna har dock ändrats och även om jag alltid haft ett gott öga till Barnes och hans SFU så har de riktiga framgångarna uteblivit till skillnad från hans gamla skötebarn Cannibal Corpse. ”Undead” är bandets nionde studioalbum och håller faktiskt ovanligt hög klass, även om det inte känns så värst spännande mellan varven. De riktiga hitlåtarna, i stil med exempelvis ”Victim of the Paranoid” och ”The Day the Dead Walked”, lyser med sin frånvaro, men i övrigt bjussar ”Undead” på lättsmält, lättlyssnad och groovig ”sjunga-med-riffet”-döds på ett sätt man vant sig vid från Herr Barnes och hans manskap.
Tommi Konu

Lilla Lovis
Som en oskuld
★★
Ägg Tapes & Records
Behövs. Omslaget stämmer väl överens med albumets titel ”Som en oskuld”, men där tar kopplingarna till katolska kyrkan slut. Lilla Lovis sjunger om att hon aldrig spottar ut snuset innan hon suger kuk och att det är fest i hennes fitta. Men hon vill inte provocera, hon vill ha kul. Liknelser har gjorts med könsrockens Eddie Meduza och Onkel Kånkel, och precis som för dem verkar det vara texterna och inte musiken som är det primära. ”Anden med flaskan” är ganska fin och ”Brudar med små pattar” är rolig, men som ett helt album känns dock den poppunkiga, ibland visaktiga, musiken lite tjatig. Men det är roligt med en kvinna som vågar ta plats, och som sjunger om att knulla och supa.
Lilla Lovis behövs.
Sally Henriksson

Holmes
Burning bridges
★★★
Black Star Foundation
Försiktigt. Jag kan inte låta bli att vänta på att något ska hända när jag lysnar på Holmes. Vänersborgsbandet kan onekligen det här med lågmäld och stämningsfull popmusik.
De får det att låta fint. Sångaren och frontmannen Kristoffer Bolander har en stämma som passar de svala tongångarna bra. ”Scandinavian americana” har Holmes musik etiketterats och det passar.
Själv tycker jag det blir bäst när bandet adderar lite nerv till sina musikaliska ekvationer. Som i dramatiska ”I will never be free”.
Fler sådana låtar skulle ge ”Burning bridges” mindre slagsida åt det för försiktiga hållet.
Bland alla lugna spår är dock ”Where dreams come from” riktigt minnesvärd.
Niclas Holmlund

Father John Misty
Fear fun
★★★
Bella Union/Universal
Pampig. Bakom det udda artistnamnet Father John Misty står Josh Tillman, som tidigare gett ut flera soloskivor och även hunnit med en fyraårig sejour som trumslagare i Fleet Foxes. Nu har han emellertid bestämt sig för att släppa hämningarna och byta finstämdheten mot en mer uppsluppen och pampig variant av poppig folkmusik. Det färggranna och naivistiska omslaget till ”Fear fun” är alltså ingen tillfällighet: kompositionerna är lekfulla och harmoniska skisser, med blinkningar åt såväl kalifornisk stämsångspop som grovkornig countryrock. Tillmans vokala glidningar upp i falsettläge kan i och för sig vara påfrestande, men det kompenseras utan vidare av det avslappnade och charmiga framförandet.
Henrik Lång

Marilyn Manson
Born villain
★★
Hell, etc/Playground
Litet steg. Marilyn Mansons förra skiva ”The high end of low” sålde så dåligt att han fick foten av skivbolaget Interscope. Då uppgav Manson att han var lättad eftersom skivbolaget satt hinder i vägen för många av hans idéer. Då så. Nu är det upp till bevis.
Men. Så stor skillnad är det inte. Det låter ungefär som förra, även om metal-inslagen vridits ner ytterligare några grader och gett vika för mer influenser från rötterna i bland annat postpunken och band som Sisters of Mercy och framför allt Killing Joke. I balladen ”Breaking same old ground” visar den tidigare inte mänsklige Manson upp en sprödare sida som lovar gott. Och det är nog där framtiden ligger. Mindre metal, mer avskalat. Och ett jämnare låtmaterial.
Henrik Larsson

Maya Jane Coles
DJ-kicks
★★★★
!K7
Öppet sinne. Londonbaserade Maya Jane Coles är en DJ med ett öppet sinne och stor fingertoppskänsla.
På denna inspirerade mixplatta varierar hon stämningar och låtar utan att helhetsintrycket och den gedigna klubbkänslan rubbas. Och växlingarna mellan house, dub-techno och modernare varianter av brittisk drum’n’bass genomförs med friktionsfritt handlag.
Coles har nämligen förstått det väsentliga: att det är själva låtarna, och inte den tekniska uppvisningen, som måste stå i centrum om mixen ska bli lyssningsvänlig. Det är den insikten, kombinerad med en oförneklig talang, som fått denna 24-åring att utvecklas till en av vår tids allra bästa DJ:s.
Henrik Lång

Cookies ‘n’ beans
Go tell the world
★★★
Emi
Iceporium. Ska man försöka reda ut varför Cookies N Beans är så bra (”fastän de är svenska”) så tror jag det landar i ordet respektlöshet. Det här är tre supermusikaliska proffsartister som kan sin genre utan och innan och vet att man måste hålla sig noga inom traditionens gränser, annars riskerar man att stötas bort och kallas ”oäkta”.
Men det bästa med Cookies N Beans är att de sedan helt enkelt struntar i det. Deras countryrock får gärna och ofta bli närmast teatralisk, lite för poppig, en smula för rockig och därefter bli en smula pompös. De går inte i land med allt och ibland svämmar känslorna över, men det gör inget. Inte ens traditionalister kan ha något emot detta. För det är ett härligt driv genom hela plattan.
Mikael Forsell

Barr
Atlantic ocean blues
★★★
Sakuntala Records
Hyllning. Den svenska kvartetten Barr har en märkbar förkärlek för psykedelia, om än av den sort som begränsar utsvävningarna och formexperimenten.
Visst finns det en luftig och halvflummig tendens hos gruppen (lyssna bara på avslutande ”Hanoi haze”), men i regel är kompet rakt, melodierna klart ljudande och stämsången klanderfri.
Precis som det anstår en syntes av proggig nordisk folkmusik och nordamerikansk sjuttiotalsrock.
Och när dessa brokiga element spricker upp i tunna gitarrslingor går det nästan att hålla med om att skivans högtflygande syfte – att vara en hyllning till hav, sol och rymd – uppnåtts.
Henrik Lång

pg.lost
Key
★★★★
Black Star Foundation
Mäktigt. Enligt egen utsago har Norrköpingsbandet Pg.Lost gjort postrock-albumet med stort P. Låt vara hur det vill med den saken men med ”Key” öppnar de en musikaliska skattkista. Bandets instrumentala musik framförs med ett tungt ok av melankoli på axlarna men har ändå den energi och de melodislingor som gör att den står rakryggad. Kombinationen av mörker och ljus är stundtals en både mäktig och storslagen upplevelse. Balansen mellan manglande och mer finstämda partier växlas på ett utsökt sätt över skivans sju spår. Magnus Lindberg (känd från Umeåbanden Cult of Luna och Khoma) har lagt sista handen på skivan i form av mixning och mastering och gett den en passande ljudbild.
Niclas Holmlund

John Henry
Rural dwellers
★★★
Egen utgivning
Fint hantverk. Det har påståtts att det går en hemlig tunnel från Piteå till den amerikanska södern. Att det är längs den kvartetten John Henry färdas för att hitta till de musikaliska rötterna i gammal country och bluegrass.
Något de gör med stor framgång.
John Henry får det att gunga med ståbas, munspel och banjo både när de spelar traditionella låtar och de som sångerskan Ulrika Weinz har skrivit.
Weinz har också precis det rätta uttrycket både i febrigt fartiga låtar och när tempot dras ned och melankolin får råda.
Särskilt nyskapande är förstås inte detta, men ett gott hantverk och en trevlig resa över 15 låtar på knappt 40 minuter bjuder ”Rural dwellers” på.
Niclas Holmlund