The soundtrack of our lives
Throw it to the universe
FFFF
Emi

Mästare. Jag blev rent igenom lycklig av The Soundtrack of our lives singel ”Throw it to the universe”.
En låt som på ett oerhört snyggt sätt både sammanfattar Göteborgsbandets snart 20 år i rampljuset och visar att de ännu är obestridda mästare i gränslandet mellan pop och rock.
Texten är alldeles lysande. Formuleringar som ”We are the songs you learned to sing”, ”We are the soundtrack of your life” med flera är ett snyggt tack för oss när nu bandet bestämt sig för att detta skivsläpp är dess sista.
Detsamma gäller återanvändandet av den magiska slingan från låten ”Firmament vacation (A soundtrack of our lives)” från bandets första skiva ”Welcome to the infant freebase”. Så snyggt. Så genialiskt.
Jag hade alltså sjukt höga förväntningar på resten av skivan. Något som grumlade mitt första, rätt besvikna, intryck.
Men det blev inte långvarigt. TSOOL:s sista platta är helt klart en av deras bättre.
Soundmässigt är det ett steg tillbaka till grunderna även om den astrala energin inte gnistrar lika starkt som den gjorde på debuten.
Men det som Soundtrack-gänget tappar i intensitet tar de igen på känsla. ”What’s your story” och ”Shine on (There’s another day after tomorrow)” är två av flera bra exempel på detta.
Och visst finns ambitionen att ta lyssnaren med på en resa ut i den psykedeliska rymden också med här. Inte minst på  ”Faster then the speed of light”, ”If nothing last forever” och ”Freeride” är detta tydligt.
Så välspelat, välproducerat, lekfullt och fyllt med fina låtar är ”Throw it to the universe” är utgör det en storstilad avslutning på karriären.
Jag lyfter på hatten och tackar ödmjukast.
Ni har varit det finaste soundtrack en ung man kan önska sig.
Ni är och kommer alltid att vara bäst.
Niclas Holmlund

The country
Black/blue hearts
FFF
Found You Recordings

Framåtdrift. Det är umesonen Joakim Simonsson som sitter på denna utforskandets pianopall. Tillsammans med sina vänner bildar han The Country, en grupp med frisk framåtdrift. Någon gång skönjs poppiga och närmast rockiga inslag, en annan gång en genrefrånkopplad kontemplation. Men det är jazzen som dikterar förutsättningarna och Fredrik Nordströms saxofonspel pockar enträget på vår uppmärksamhet.
Trummis Johan Käck är mera lågmäld och utgör den röda tråd som håller intressenivåerna uppe medan Palle Sollingers bas smälter samman med resten för slutlig finish av plattans nyfikna ljudmatta. En trivsam skiva som med lätthet tål att lyssnas på om och om igen.
Anna Wallentin

Asjo
Point of view
FFF
Pitch Blue Records

Snygg. Är man stor gör man stort. Och sådan är Ann-Sofie Söderqvist. Med början som trumpetare är hon nu en av landets mesta jazzkomponister. Hon har samarbetat med en mängd olika band och artister, allt från Cyndee Peters till Lisa Nilsson, Norrbottens Big Band och Imperiet, och har också fått utmärkelser såsom jazzkatten för komposition och DN:s Casper Prize.
Nu är det med ett gäng på 19 musiker hon komponerar för väl avvägt sväng och snygga solomöjligheter. Aldrig blaffigt, sällan trist. Men med en sång som däremot kan kännas upprepad. Bandets medlemmar är en skön mix av etablerade instrumentalister och nykläckta sådana från musikhögskolan. En snygg skiva, utan tvekan.
Anna Wallentin

Fibes oh fibes
Album
FF
Universal

Vanligt. Fibes Oh Fibes har på de senaste plattorna varit beundransvärt konsekventa i sin förkärlek för slickad 80-pop med soulstänk, trots att det retat gallfeber på en hel del som inte förstått varför Kim Wilde, Curiosity Killed The Cat och Lionel Richie har en plats i musikhistorien. Men tyvärr har de tagit ett steg tillbaka i utveckling på nya skivan. Det är inte riktigt lika ”slickat” längre. Inte lika polerat, elegant och därmed inte lika rätt att bli uppretad över.
Här finns ett par riktigt bra spår, som de lät förr – där det eleganta anslaget från 80-talet finns kvar, men för det mesta låter Fibes Oh Fibes som vilket… eh… vanligt popband som helst. Och det gör ju inte bandet unikt på något sätt. Synd.
Mikael Forsell

Spiritualized
Sweet heart sweet light
FFF
Domino/Playground

Upprepat . Det andliga sökandet går vidare. Jason Spacemans variant av gospel är visserligen anstruken av rymdrock och psykedelia, men motiven och urkänslan är likväl sakral. Vilket alls inte är ett problem – det är i de grandiosa hymnerna, med skör och grubblande lyrik, som Spiritualized alltjämt brinner starkast. Bekymmersamt är emellertid att så mycket är upprepningar av tidigare framgångar. De överstyrda, manglande gitarrutbrotten följer en etablerad mall, och soundet rymmer inga överraskningar. Men avslutningen, ”So long you pretty thing”, är å andra sidan lysande: under åtta febriga minuter bjuder Jason, dottern Poppy och bandet in till en pampig och larmande fest som man mer än gärna återvänder till.
Henrik Lång

Running wild
Shadowmaker
FF
Steamhammer

Gubbigt. Tyska Running Wild är tillbaka, trots att bandet officiellt lades ner så sent som 2009. Efter att ha lyssnat frekvent på ”Shadowmaker” under de senaste veckorna önskar jag nästan att Rock ’N’ Rolf bara låtit bandet vila i frid. Som ett fan av samtliga äldre alster från bandet faller detta mig nämligen inte alls i smaken. Det känns urvattnat och ”gubbigt” (i brist på ett bättre ord). Den sprudlande energin som Running Wild vanligtvis utstrålat är utbytt mot halvtrötta hårdrocksriff, tunna gitarrer, en kraftlös sång och ett plastigt trummaskinsljud.
Det finns enstaka stunder då skivan lyfter en aning, och det är just dessa stunder (även om de är få) som räddar skivan från att vara ett riktigt bottennapp.
Tommi Konu

Est
301
FFFF
ACT

Eskapism. Trion plus en till, ljudteknikern? Basisten Dan Berglund ger fler förslag, men ytterst är det upp till lyssnaren/tolkaren att välja.
Friheten är densamma som den de möts i, Esbjörn Svensson, Berglund och Magnus Öström. I improvisationer inspelade i Studio 301 i Sydney står de mitt i en turné och resultatet är denna postumt utgivna ”301”.
Berglunds bas är lika mäktig som alltid förr och samstämdheten total.
Elektroniska landskap målas i suggestiva djup och Öströms trummor är en stilla påminnelse om att världen därutanför faktiskt existerar. Hans slag binder samman och ger struktur till det som i övrigt är en värld vidöppen för fantasi och eskapism.
Anna Wallentin

Monica
”New life”
FF
(Sony Music)

Sängliggande. Det guld Monica har i sin strupe tycks bli ädlare för varje år som går. Vid 32 års ålder, med 7 utgivna album och drygt 20 år i branschen, har hon alla förutsättningar att vara en modern r’n’b-drottning. Men de slätstrukna låtarna har stått – och står tyvärr fortfarande – i vägen för Monicas segertåg.
”New life” är rakt igenom tillbakalutad intill sängliggande.
Såsig ballad följs av stillsamt wailande som följs av finstämd kärlekssång som följs av viskningar till mjukt pianospel. Ofta är det vackert (hon levererar fantastisk sång i ”Catch me” och ”Without you”), men i längden blir det rätt sömnigt.”Time to move on” sjunger hon själv, och det är ju det. Dags att gå vidare.
Therese Lindström

Summoned tide
Bringer of the tide
FFF
Egen utgivning

Potential. Det är svårt att inte tycka om Robertsforsbandet Summoned Tide. Det är ambitiöst, sprudlar av självförtroende och har en gudabenånad sångare i Richard Thelin. Det visade bandet redan på den starka debuten ”If we fall we will rise” (2011).
Med det albumet i färskt minne hade jag oerhört stora förväntningar på denna uppföljare. Intrycket när jag lyssnar på ”Bringer of the tide” är att bandet vill lite väl mycket och har skyndat allt för snabbt med denna uppföljare. Det finns definitivt enorm potential i den progressiva och melodiösa metal som bandet spelar, men detta album innehåller inte samma glöd som debuten. Summoned Tide har tagit på sig en dystrare kostym och den klär inte bandet speciellt bra.
Daniel Nordström

Loosegoats
Ideas for the travel down death’s merry road
FFFF
Startracks/Cosmos/Playground

Stort. Att höra det återförenade Loosegoats första skiva på elva år är stort: Christian Kjellvander och de övriga i bandet låter enormt fokuserade och samtidigt avslappnade i sina respektive roller, som om den långa pausen enbart gjort kollektivet gott. I svängningarna mellan jordig americana och riffrock behålls hela tiden det melodiska anslaget, allt medan Kjellvanders patosfyllda röst ger de välskrivna texterna tyngd. Och i själva centralspåret – den långa och enormt gripande ”For the love of” – formulerar han en sista tonsatt hälsning till lillebror Gustaf, vars tragiska död starkt bidrog till att föra gruppmedlemmarna samman igen. De har, utan tvivel, förvaltat uppdraget på allra bästa sätt.
Henrik Lång

Stolen deer
Morning peasant
FFFF
West side fabrication

Välproducerat. Det slår mig flera gånger hur välproducerat och snyggt det låter om Stolen Deers debutalbum.
Med tanke på Skellefteågängets unga ålder är jag mäkta imponerad över den musik de skapar. Det är storslaget med blås, stämsång och mycket instrumentala pålägg. Det är smittat av norrländskt vemod och brittpop samtidigt som de lutar åt Håkan Hellströmliknande pepp emellanåt. Soundet går även att härleda till såväl Isolation Years, en äldre Kristofer Åström-platta och faktiskt lite The soundtrack of our lives.
Det kan låta ambivalent, det kanske det är, men jag tycker att det fungerar.
Stolen Deer må ha en bit kvar att gå, men de har redan kommit långt.
Johanna Fredriksson

Kansas city shuffle
Vultures waltz
FFFF
Spring Cherry Records

Tung gung. De fyra medlemmarna i Umeåbandet Kansas City Shuffle är födda för drygt 20 år sedan. Det hindrar dem dock inte från att spela tung rock- och bluesmusik lika bra som det lät på 70-talet.
”Vultures Waltz” är bandets debut och har spelats in i studio Parasit tillsammans med producenten Fredrik Lyxzén. De har hittat ett sound som passar de tungt gungande rytmerna och riffen perfekt. Samuel Björö har en stämma som funkar ypperligt för ändamålet och inlånade Magnus Enströms hammondorgelspel lyfter låtar som ”Sunday miseries” och ”Pork and porridge”.
Nej, det här är en skiva som inte bör gå någon rock- eller bluesälskare förbi.
Niclas Holmlund

Abalone dots
Chocolate & cigarettes
FFF
Sony
Ojämn. Ibland händer det att man fullständigt rycks med i musiken så fort man sätter i en skiva i spelaren. Så är det med country- och bluegrassdoftande Abalone Dots nya verk, som de släppt tre år efter förra plattan. Bland samarbetspartners finns Ron Sexsmith, Buddy Miller och Lisa Miskovsky. Men det blir då extra tråkigt när man känner att musiken håller ungefär halva skivan och sedan bara suddas ut till något blekt mainstream och man måste kämpa för att inte börja tänka på annat. Tänk om de kunde ha tävlat i melodifestivalen med ett bidrag som var en blandning mellan ”Such a crime” och ”Sons and daughters” istället för genomtråkiga ”På väg”. Då hade de kanske hamnat på bättre plats än näst sist i delfinalen.
Johanna Fredriksson

Raubtier
Från Norrland till Helvetets port
FFF
Despotz
Aldrig fel. Raubtier från Haparanda. Jag kommer alltid att älska det bandet. Det visste jag redan den stund jag första gången hörde debutalbumet ”Det finns bara krig” (2009).
Hårdrock är energi. Det krävs en elektrisk symbios mellan bandet och lyssnaren. Inom det gebitet är Raubtier mästerligt.
När det gäller kämpaglöd, vild allsång och hårdrockspepp finns det nämligen få som slår Raubtier och det finns knappast någon sångare som har sådan självklar och underbar bonnkarisma som Pär Hulkoff.
Tredje given ”Från Norrland till helvetets port” har inte fullt ut det vildsinta kamphundsbett som jag vant mig vid. Det står jag ut med. Raubtier är aldrig fel.
Daniel Nordström