TYPER. Torbjörn Harr och Malin Jonsson diskuterar ”Vilken jävla typ”. FOTO: KENNETH SANDELIN

 

”Vilken jävla typ” är en show om beteenden man retar sig på.
– Det är djupt mänskligt, säger Malin Jonsson.
– Djupt och djupt, mänskligt är det i alla fall, svarar Torbjörn Harr.

Malin Jonsson hade egentligen slutat spela i shower. Hon kände sig inte riktigt bekväm i att agera.
Så ringer Torbjörn Harr en dag och frågar om hon ville vara med i ”Vilken jävla typ” som har premiär i morgon.
Malin svarade ja.
– Jag blev förvånad av att hon sa ja direkt, säger Torbjörn Harr.
Malin Jonsson replikerar:
– Men jag känner mig trygg med Torbjörn och sade till honom ”om du tror att jag fixar det här så ställer jag upp”.
Det här arbetet har dessutom sina positiva sidor, påpekar Malin Jonsson.
– Det är inte alla jobb där man kommer hem och har skrattat sönder allt smink. Sedan är Torbjörn både rolig och snäll.
Torbjörn vänder sig till mig och säger:
– Hoppas du fick med det där.
Spelas i Stockholm
Det Malin Jonsson och Torbjörn Harr håller på att repetera in är föreställningen ”Vilken jävla typ” som spelats på Scala i Stockholm. Upplägget handlar om att man spelar typer som folk retar sig på. Tredje person på scenen är musikern Mats Engberg och tillsammans ska de göra fem kvällsföreställningar i Umeå och därefter blir det lunchteater: tre i Umeå och två i Skellefteå.
Men det är en uppsättning som de kan spela mycket mer. Den är dessutom förhållandevis lätt att ändra och förkorta. Enligt affischen ska det vara 49 typer men hur många det blir i slutändan är i högsta grad oklart.
– Vi kommer aldrig att komma i mål förrän vi slutat spela, säger Malin.
Ett exempel på hur det kan fungera var när Torbjörn Harr skulle få manus till föreställningen av Katrin Sundberg som skrivit den. Jodå, det skulle nog gå bra, men först behövdes det skrivas om några dagar för att den skulle uppdateras till vad som faktiskt spelades.
Två kvinnliga roller
En annan stor skillnad är att i Umeå spelas den inte av två kvinnor.
– Vissa saker får en kille inte göra för då blir det kränkande. Det får en annan klang när du säger det, säger Malin till Torbjörn som instämmer.
Vad gör ni då?
– Då bollar vi det med varandra och så slutar det kanske med att vi byter repliker med varandra, menar Torbjörn.
Det är viktigt att de kan känna igen sig i det de spelar. Ibland hittar man det i sig själv, ibland i bekantskapskretsen eller i familjen.
– Får man bara leta hittar men dem, menar Malin.
– Det är igenkänning det handlar om, det är lite som en ventil, säger Torbjörn.
Har ni upptäckt några egna beteenden som ni skulle vilja sluta med?
– I min ålder är det kört. De brister man har får men leva med, konstaterar Torbjörn.