FOTO: PER A ADSTEN

STÅUPP
AL PITCHER
vf-logga__160.jpgvf-logga__160.jpgvf-logga__160.jpgvf-logga__160.jpg
Campus, Umeå
Publik: Cirka 400.
Längd: Drygt 40 minuter.
Bäst: Skämten om barnmorskan och publikkontakten.
Sämst: Att det tar slut så fort.

DET MÅ LÅTA enkelt, men ståupparen Al Pitcher bygger mycket av sin komik på att uttala svenska ord på sitt eget sätt.
Och det fungerar. Riktigt bra dessutom.
Ord som ”tjena”, ”Örebro”, ”barnmorska”, ”Fy faaan” och ”slask” blir till guld hos 41-åringen med rötterna i Nya Zeeland.
Han får inte bara orden att låta roliga på grund av sitt speciella uttal av dem utan de fylls också till bristningsgränsen med värdeladdning.
När Pitcher tar ”slask” i sin mun fyller han det med allt det förakt vi känner för den formen av blötsnö. Skämten om när Pitcher och hans svenska fru skulle träffa barnmorskan inför födseln av deras son är riktigt vassa. I ordet barnmorska lägger engelsktalande Pitcher in något typ av troll eller annat oknytt, kanske från andra sidan ryska gränsen.

MEN PITCHER är också mycket mer än en konstnär av uttalande ord. Under den dryga halvtimme han uppträder inför studenter och andra vid Umeå universitet hinner han dra ned skrattsalvor om så vitt skilda ämnen som dagis, snus, SJ, Facebook och emo-musik.
Klassen är genomgående hög, tempot likaså och publikkontakten imponerande. En stor del av showen bygger på improvisation och skämt med några utvalda i den stora publiksamling som sökt sig till lunchunderhållningen. Polisstudenten, killen från Venezuela och tjejen som bokat en resa till Nya Zeeland (Ska du på dejt med en hobbit?) får alla gliringar med glimten i ögat. Även lokala skämt levereras. Pitcher berättar att han ska uppträda i Nordmaling och frågar om någon i publiken varit där. När han får några enstaka jakande ur publiken blir svaret:
”Åh, vad skönt, då vet jag åtminstone att stället finns.”

ALLRA STÖRST triumfer firar Pitcher när han tacklar det typiskt svenska. Som boende i Sverige sedan tre år tillbaka har han fortfarande den utomstående betraktarens värdefulla perspektiv.
Hans skildringar av de åldrade svärföräldrarnas sånginsats på morgonkvisten på hans födelsedag samt det maniska i fika-kulturen (”Fiiiikaaaa”) tillhör höjdpunkterna. Liksom hur han i tågets sovvagn reste tillsammans med en okänd man som sov naken. Den utförliga beskrivningen av dennes bestigning av stegen i all sin nakenhet får mig och många andra att gapskratta.
Pitchers fina insats får mig att faktiskt överväga en resa till Nordmaling och Oasen i kväll. Och att inte vara på plats när Pitcher kommer till Sagateatern i mars vore ett stort misstag.