ATT VARA föräldrar handlar mycket om att dra gränser. Det är inte det roligaste men trots allt ett nödvändigt ont.
Både för sin egen och sina barns skull.
Allt som oftast är det väldigt naturligt var gränserna går. Att inte fara med osanning, att behandla alla lika och inte göra andra illa är grundläggande gränser som de allra flesta av oss ställer upp på.
Men det finns också gränser att dra upp på andra områden. Områden där det är svårare att veta hur stor del av sin vuxna auktoritet man ska använda.
Själv har jag funderat en hel del över tv-spel och tv-tittande den senaste tiden.

SONEN ÄLSKAR sitt tv-spel. Nej, jag överdriver inte. Han gör verkligen det.
Fick han välja skulle han spendera merparten av sin lediga tid med att besegra skurkar som Kaos, Bowser och Darth Maul.
Det är förståeligt. Många av spelen är både välgjorda och dramatiska. Särskilt för den som är inne på sitt blott sjunde levnadsår.
Så både tillsammans med kompisar och på egen hand kretsar mycket kring tv-spelet.
”Får jag spela när jag kommer hem?” är den obligatoriska frågan när jag hämtar honom på fritids på eftermiddagarna. Och på helgerna, ja, då höll det på att urata helt ett tag.
För att vi som föräldrar skulle få sova en timme extra på helgmornarna sa vi att det var okej att sonen fick spela tv-spel en stund på morgonen.
Kändes som en bra idé.
Det var det inte.
Inte alls.
Der resulterade nämligen i att den normalt så morgontrötte pojken började tassa upp redan före sex de mornar han hade chans att sova extra.
Och blev, naturligtvis, både tröttare och grinigare än vanligt i andra änden av dagen.

KLART STÅR att det krävs någon form av gränsdragning här. Oklart är exakt hur denna ska se ut.
Att beröva sonen det han tycker är allra roligast känns instinktivt fel men samtidigt märks det att för mycket tid framför tv:n inte gör gott. Det leder till en stirrig, trött och irriterad grabb.
Så numer begränsar vi längden på spelstunderna. Det fungerar hyfsat. Leder fortfarande till dagliga förhandlingar och diskussioner men resulterar totalt sett i bättre balans mellan tv-spelande och annan lek.
Visst hade det varit enklare att diktatoriskt förbjuda spel x antal dagar i veckan.
Men jag vet inte.
Jag tror helt enkelt för mycket på medbestämmande för att välja den vägen.

MEN DET FINNS också aspekter på tv-spel och tv-tittande som kan locka fram diktatorn i mig. Då menar jag våldet.
Både när det gäller leksaker och tv-spel (från sju år) är det ett, i mitt tycke, allt för viktigt inslag.
Sonens favoritleksaker är just nu Ninjago-lego, Beyblades och tv-spelet Skylanders.
Alla handlar om att slå ut varandra i olika, mer eller mindre våldsamma, tävlingsmoment.
Kalla mig blödig, men visst finns det mer konstruktiva sätt att leka på.
Som förälder hamnar man lätt i ett dilemma då barnens umgänge med kompisar resulterar i intressen man inte själv uppmuntrar.
Var går gränsen där?
Rena dumheter (som det mesta som visas på tv-kanalen Cartoon Network) har jag inga problem att censurera rakt av.
Men mycket annat hamnar i en gråzon där min önskan och sonens starka vilja, entusiasm och uppenbara glädje ska mäta sin krafter med varandra.
Att hitta balansen mellan förbud och frihet och rätt argument för besluten är ett ständigt pågående projekt.
Ett projekt som gissningsvis också kommer att växa i kapp med pojken.
Lika bra att repa mod och försöka vänja sig alltså.
Och förhoppningsvis växer mina argument och mitt tålamod också med tiden.