I dag är det exakt 67 år sedan som fångarna i koncentrationslägret Auschwitz blev befriade ur nazisternas fruktansvärda grepp. Sedan 2005 är 27 januari internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Jag får kalla kårar när jag tänker på vad som hände. På hur människor fick lida och lider än. På hur alla barn utsattes för tortyr och otrygghet. Det är ofattbart. Det ska kommas ihåg och aldrig upprepas. Det vet vi. I skolan ägnades många av undervisningstimmarna åt att gå igenom vad som hände, steg för steg, och vilka konsekvenser det har fått. På fritiden, och i skolan, har jag läst böcker och ägnat mycket tid åt olika filmer som berör temat; ”Schindlers list”, ”Pojken i randig pyjamas”, ”Inglourious Basterds”, ”Pearl Harbor”, ”Livet är underbart”. Det finns hundratals titlar som behandlar andra världskriget och Förintelsen på olika sätt.
”Om detta må ni berätta”. Ja, det må vi. Varför inte ägna just denna afton åt en andra världskriget-film, dagen till ära?

Men, det finns även mycket annat vi må berätta om. Sådant som kanske inte har berört eller berör lika många människor. Men som är minst lika vidrigt och bör få mer uppmärksamhet än det fått. Och film är ju ett ypperligt sätt att göra det på. Det är ett format som kan få den mest ointresserade personen att engagera sig.
I söndags såg jag filmen ”Milk” (2008). En film av Gus van Sant som bygger på en sann berättelse om gay-aktivisten Harvey Milk, som på 1970-talet kämpade hårt och uthålligt för homosexuellas rättigheter
i USA. Han blev Kaliforniens första öppet homosexuelle politiker. Om detta må vi berätta.
I höstas såg jag filmen ”Gandhi” (1982). En berättelse om en person som jag anar att de flesta tror sig känna till. Men vad gjorde han egentligen? Vem var han?
En intressant människa och förebild som absolut borde få mer plats i såväl undervisning som människors fritid.
2008 kom  filmen ”Waltz with Bashir”, en animerad film som handlar om Israels invasion av Libanon 6 juni 1982. Ett ämne och ett område som det berättas alldeles för lite om, både genom fiktion och i verkligheten.
I höstas såg jag filmen ”Niceville”, som handlar om de svartas situation i 1960-talets Missisippi. Inte alls ett ämne som glömts bort, men som jag ändå inte tycker fått tillräckligt mycket uppmärksamhet genom filmens pedagogiska verktyg.

I dag kan vi ägna oss åt att minnas Förintelsens offer. Men det räcker inte med Förintelsen. Det finns så oerhört mycket som vi inte får glömma bort att prata om. Historiska händelser, som nutida. För är vi inte uppmärksamma kanske vi missar de orättvisor, förtryck och omänskliggöranden som pågår i dag och då spelar det ingen roll hur mycket vi sitter och minns Förintelsen.
FILMER VI MÅ SE
Milk: Sean Penn är magnifik i rollen som gay-aktivisten Harvey Milk.
Pojken i randig pyjamas: Jämlikhet blir tydligare genom barnen.
Hinsehäxan: Klassproblematiken i Sveriges 1960- och 70-tal.
Hotel Rwanda: Om folkmordet på tutsierna och omvärldens stängda ögon.
Waltz with Bashir: Med animation kan man uttrycka så mycket som annars kan vara svårt.

FILM VI INTE MÅ SE
Pearl Harbor: Bara en i ledet av filmer där USA:s befolkning framställs som odödliga hjältar och andra folk totalt avhumaniseras.