VERNISSAGE. Lucy Glendinning hade vernissage i Stockholm i torsdags med många besökare och i dag är det dags för vernissage i Umeå.

Lucy Glendinning är intresserad av människokroppen och dess förvandling.
Därför har hon gjort en skuptur av ett litet barn med fjäderskrud.

I torsdags öppnade den första utställningen med Lucy Glendinning i Sverige.
I dag öppnar den andra.
Anledningen till den här täta offensiven heter Galleri Andersson Sandström som ligger bakom båda utställningarna eftersom de har lokaler både i Stockholm och Umeå.
Kroppar smälter
Verken är inte många men uttrycksfulla. I Stockholm var det fyra konstverk och i Umeå nio stycken. Men alla handlar om kroppar som på ett eller annat sätt antagit nya former. Det kan handla om ett barn med fjädrar, kroppar som ser ut att smälta, mänsklig hud på väggen eller ett  korsfäst barn med broderier på kroppen.
Lucy Glendinning förklarar att hennes föräldrar var läkare.
– Det är därifrån mitt intresse kommer.
Sedan lägger hon till att det kunde hända att blödande eller sjuka människor ringde på hemma hos dem. Hade de otur öppnade Lucys bror som sade ”ta en aspirin”.
Människan leker Gud
Lucy har i alla fall funderat på hur man kan åtgärda sjukdomar som uppstått på genetiska orsaker och vad det kan leda till. De tankarna ledde fram till det fjäderklädda barnet och frågan:.
– Var slutar vi leka Gud?
En ovanlig aspekt med Lucy Glendinnings arbete är att hennes arbete inför ett nytt verk går via en dikt. När hon får en idé så skriver hon ner det i poetisk form och när det gäller fjäderbarnet heter dikten ”Feather girl” där hon frågar sig om vi kan motstå frestelsen att göra evolutionen till vår egen skapelse.
I utställningen i Umeå finns det också en serie kroppar som startat med att Lucy intervjuat kvinnor om deras kroppar och hur de uppfattar dem. Det har då inte bara handlat om unga kvinnor som klagat på att deras kroppar inte uppfyller kraven utan också om äldre kvinnor som klagat på att kroppen inte längre fungerar som de vill att den ska.
– Jag var chockad inför hur stränga kvinnorna var. Det är ofta svårt att se sig själv – det är som om spegelbilden är förvrängd.
Samtalen har resulterat i skulpturer som är i rörelse och kroppar som ser ut att smälta. För visst smälter de?
– Jag vill tro att de reser sig för jag är optimist, svarar Lucy.
Sedan finns två ”korsfästa” kroppar på motsatta väggar. Ett barn med skarpa broderier, en vuxen kvinna med otydligare mönster.
Men ingenstans syns några  män.
– Jag känner större närhet till kvinnor och barn, förklarar hon.
Lucy Glendinning skiljer en del på det hon gör för att ställas ut i gallerier och det hon gör för offentlig utsmyckning. Gallerikonsten inspirerar ofta det offentliga, men aldrig tvärt om. En anledning är att hon för offentlig utsmyckning inte kan experimentera lika fritt, men också för att hon i de sammanhangen anstränger sig för att vara mer positiv och tillgänglig.
Där blir det inte heller att hon avbildar några män.
– Nakna män drar till sig mer vandalism – det syns rent statistsikt.