LEDARE: Sverige är ett av de länder där ojämlikheten växer mest och snabbast.

Fattigdom har alltid funnits, även i vårt land. Men genom uppbyggnaden av den socialdemokratiska välfärdsstaten blev fattigdomen under en period ganska liten för att knappt synas under 70- och 80-talen. I dag 2012 tampas vi återigen med en snabbt växande nyfattigdom.
Under 70- och 80-talen gav den socialdemokratiska politiken Sverige den högsta sysselsättningen i världen och därför också starka statsfinanser. Tillväxten låg på samma nivå som övriga jämförbara länder. Den offentliga sektorn och välfärdsstatens lagstiftningsinstrument utjämnade materiell standard mellan klasser och kön men också mellan generationer.
Under 70- och 80-talet kunde Socialdemokraterna främst tack vare en hög sysselsättning genomföra en mängd välfärdsreformer. Till exempel sjukvårdslagstiftning och utbyggnad av den öppna sjukvården, allmän tandvårdsförsäkring och utbyggd folktandvård. Beslut om allmän förskola, föräldraförsäkring och studieledighetslag, barnomsorgsutbyggnad, socialtjänstlag och stöd till barnfamiljer.

1990-talet – med en högerregering under Carl Bildts ledning 1991-94 – innebar ett trendbrott i den positiva utvecklingen. Den långsiktiga standardökningen bröts. Arbetslösheten steg vilket ledde till stora budgetunderskott. Den disponibla inkomsten bland de fattigaste minskade drastiskt. 1983-1990 minskade antalet fattiga från åtta procent till tre procent. Under 1990-talet steg siffran till sju procent.
Då S åter kom till makten efter Carl Bildts regering blev den överordnade politiska uppgiften att sanera statsfinanserna. Göran Persson först finansminister och sen statsminister myntade uttrycket ”Den som är satt i skuld är inte fri”.

Nedskärningar av transfereringar och minskat antal offentligt anställda under krisen slog hårt mot samhällets mindre lyckligt lottade, nämligen de sjuka, arbetslösa och de lågbetalda kvinnorna. Stora barnkullar under dessa år hade egentligen krävt utökade resurser inom skolan men saneringspolitiken innebar mindre resurser.
Inför valet 2006 gjorde S en allvarlig felbedömning om att jobben inte skulle bli en valfråga. Göran Persson (S) hade dock inte fel i sak när han 2006 menade att den öppna arbetslösheten – tack vare de goda tiderna – skulle minska till 3,5 procent under den kommande mandatperioden.
I SCB:s ekonomiska översikt nummer 7–8, 2006 kan vi läsa: ”Den ljusa ekonomiska bilden rymmer nu förutom en hög och bred ekonomisk tillväxt samt stabila flöden på finansmarknaderna även en lättnad på arbetsmarknaden. Läget där har förbättrats betydligt i år. Sysselsättningen ökar samtidigt som arbetslösheten sjunker …”
Väljarna hade dock inte förtroende för Persson och socialdemokratin i jobbfrågan som blev den viktigaste frågan 2006.

I dag kan vi efter drygt fem år av högerpolitik se en växande nyfattigdom i vårt land. Enligt OECD är Sverige ett av de länder där ojämlikheten vuxit som allra mest under 2000-talet.
Socialdemokraterna har ett gyllene läge att återta kommandot i politiken. Men då måste S presentera politiska förslag som står på jämlikhetens grund. Främst handlar det om att sätta Sverige i arbete. För att klara det framtida välfärdsbygget måste arbetslösheten bekämpas.
Det krävs åtgärder mot nyfattigdomen och barnfattigdomen, det handlat främst om åtgärder för en a-kassa och ett socialförsäkringssystem som ger trygghet och framtida möjligheter.
S måste även prioritera den växande gruppen äldre, problemen i pensionssystemet måste åtgärdas och det måste skapas en trovärdighet inom äldreomsorgen.
S måste även presentera förslag för att vända den negativa utvecklingen inom skolan där det största problemet är att vi inte längre har en kvalitativ skola för alla. S bör en gång för alla göra upp med vinsterna inom välfärden.

Om S kan samla ihop laget, sluta strida internt, och i stället presentera tydliga förslag finns alla möjligheter att vinna valet 2014.