OJÄMN MEN MED GOTT DRIV
MAGNUS UGGLA
”Innan filmen tagit slut…”
(EMI)
Förhandsinformationen lovade gott: rikshäcklaren Magnus Uggla satsar på eftertänksamma texter och ett rockigare sound. Det väckte omedelbart tron på en konstnärlig uppryckning. Och visst, i jämförelse med förra albumets slentriantrötta Karl Gerhard-kupletter är ”Innan filmen tagit slut…” en förbättring. Fast bara av blygsamt slag, bör tilläggas. Här och var är det nyfunna allvaret trovärdigt, arrangemangen är dessutom klädsamt stilrena – men fortfarande dominerar det där typiskt snäsiga uttrycket.
Däri ligger också problemet. För om man, som Uggla på denna skiva, ämnar besjunga stillastående familjeliv och kontrastera det mot viljan att gå ut och svira på krogen, krävs en enorm
lyhördhet. Annars resulterar det bara i banaliteter. Och sådana finns det dessvärre här, bland annat den saxofonbröliga klyschfesten ”Bara jag får komma hemifrån” och barsången ”Femton supar”. Då hjälper det föga att hurtighetsgraden är lägre än vanligt, för i sina yxigaste stunder är denne 57-årige ordvrängare svåruthärdlig.
Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den rastlösa energi som leder Magnus Uggla framåt i allt han tar sig för. Han må vara chockerande ojämn, men temperamentslös och humorbefriad lär han aldrig bli. Och när det inre drivet vänds till en fördel – som i duetten med Edith Backlund, ”Jag vill ha dig baby” – finns inte mycket att klaga på.
HENRIK LÅNG
BRETT ANDERSON
”Black rainbows”
(Cosmos/Playground)
Trägen vinner, sägs det. Och nog har Brett Anderson kämpat på alltid: det här är det fjärde seriösa försöket att som soloartist tangera de höjder han nådde i Suede.
Trist nog är han inte i närheten den här gången heller.
Upplägget är inte så tokigt – blandningen av högdramatisk pop och glammig riffrock har ju tidigare visat sig vara ett vinnande recept – men både låtmaterialet och bandet är alldeles för blekt för att lämna bestående avtryck.
De volymstarka spåren framförs stolpigt och Bretts fantastiska röst slösas ofta bort på svaga melodier. När det väl klaffar – som i förstasingeln ”Brittle heart”
– är det emellertid snudd på lysande.
HENRIK LÅNG
MATTIAS HELLBERG
”High in the lowlands”
(Kning disk)
Mattias Hellberg är känd från duon Hederos & Hellberg, The Soundtrack of our lifes och Nationalteaterns rockorkester. Till de sistnämnda värvades han som sångare för sex år sedan.
”High in the lowlands” är Hellbergs tredje soloskiva och utan tvekan hans bästa. Musikaliskt ligger det nära det avskalade uttryck han skapade tillsammans med Martin Hederos. Med varsam instrumentering skapar Hellberg en trivsam och rätt dunkel plats i singer/song-writer-land. Neil Young-aktiga ”Oh no” är skön liksom ”Born into being alone” där Hellbergs sång briljerar
i melankoli. Att skivan spelats in i ett gammalt missionshus hörs i det stundtals sakrala i ljudbilden.
Nyskapande är det här dock inte. Snarare väl bekant i all sin välgjordhet.
NICLAS HOLMLUND
SHARON JONES & THE DAP-KINGS
”Soul time!”
(Daptone/Border)
The Dap-Kings spelar retrosoul med en intensitet som få andra kan matcha. Rytmsektionen jobbar stenhårt, blåsarna stöter fram häftiga toner och i händelsernas absoluta centrum står sångerskan Sharon Jones, vars attitydstarka röst ger en välbehövlig krydda till den omgivande musiken.
Och när nu bandet bestämt sig för att betona de funkiga inslagen har svänget blivit så oantastligt att man lätt kan bortse från en del longörer. Den kraftfulla ”When I come home” skulle lyfta taket på även den stelaste av soulklubbar, medan ”Ain’t no chimneys in the project” är den mest angelägna julsång jag hört på år och dar.
HENRIK LÅNG
MEGADETH
”TH1RT3EN”
(Roadrunner Records)
Under tiden som ”The Big 4” kollegorna Metallica experimenterar och undersöker vidare i hur mycket dynga man kan slänga på sina fans och fortfarande behålla en del av dessa, så visar Megadeth än en gång att de är här för att stanna.
”TH1RT3EN” är, trots det vämjeliga bokstavsbruket i titeln, en riktigt bra uppföljare på ”Endgame” från 2009, som bjöd på relativt snabb och ösig thrash. Den stora skillnaden på ”TH1RT3EN” är dock en lite mjukare åktur, både när det kommer till själva ljudbilden och tempot på låtarna. Det bjuds helt enkelt på ett mer rockigt gung på nya skivan, istället för fartfylld thrash – vilket för min del fungerar alldeles utmärkt. Det jag saknar dock är låtar som sticker ut från mängden.
TOMMI KONU
EBBA FORSBERG
”Falling Folding Flipping Feeling”
(Amigo/Playground)
Singer-songwriter, rockig, popig… Kalla henne vad du vill, Ebba Forsberg tangerar en handfull av de genrer där melodin och berättandet står i fokus. En smått raspig stämma touchar country medan långa penseldrag i kombination med melankoli viskar om såväl svensk vistradition som grupper i stil med Blonde Redhead. Och så plötsligt med en Eva Dahlgren-storhet.
Men så är hon givetvis Ebba Forsberg också. Och där känns hon avspänd. Lätt sorgsen. Vilande. Kännande. Upplevande. Plattan erbjuder ingen originalitet, men likväl en skönt bärande ro, understruken av en vacker cellostämma i ”Folded into grass”. En platta att må väl till.
ANNA WALLENTIN
FLORENCE & THE MACHINE
”Ceremonials”
(Universal Music)
Jag älskade första skivan ”Lungs”. Väldigt mycket. Tyvärr är Florence & The Machines uppföljare ”Ceremonials” en besvikelse. Det som var gripande popmusik på ”Lungs” har nu blivit utslätat Tori Amos-skval. Svulstig på fel sätt, pompös, överarbetad och oengagerande. Egenheten känns påtvingad och skivan blir ett enda stort snark.
”Shake it out” är höjdpunkten, en riktigt bra singel faktiskt. Skivans ärligaste och bästa med ett fint driv och en refräng som får Kate Bush att framstå som vilken körsångerska som helst.
Dock finns ingenting finns att anmärka på ambitionsnivån, texterna och produktionen. Och Florence Welch är förstås en mycket begåvad sångerska. Så Florence & The Machine får ändå godkänt, men det är också allt.
SARA HALDERT
ASUMMER CAMP
”Welcome to Condale”
(Apricot/Moshi Moshi)
Grunden utgörs av romantisk sommarmusik, men stämningen är likväl nedtonad. Soundet vetter åt 80-talets syntetiska storslagenhet, fast rösterna låter snarast blyga.
Den Londonbaserade duon Summer Camp framstår nästan som en prototyp för känslosam indiepop, av den sort där både utövare och lyssnare är överens om att de glada melodierna endast är ett tunt filter framför hjärtesorgen. Mycket på denna debutskiva gränsar till det kitschiga, men Elizabeth Sankey och Jeremy Warmsley förmår ändå göra sina söta popsånger och disiga minnesbilder rörande. För alla bär de insikten att den bekymmerslösa tiden i livet ovillkorligen är förbi.
HENRIK LÅNG
TENDER HOOLIGANS
”Tender Hooligans”
(Självutgiven)
Tender Hooligans har under lång tid varit en del av Umeås musikscen. Att de nu släpper sin självbetitlade debut känns inte en dag för tidigt. Det är bara synd det inte någon riktig fullträff.
Tender Hooligans är svår att passa in i någon genre. Det är smutsig punk, det är brittpop och rock. För mig är det lite av problemet, de borde hålla sig till det förstnämnda. För när de trycker ner pedalen i botten på spår som ”Headlock” och ”Dance on” är det riktigt bra. Men resten av skivan är av det mer trallvänligare slaget och det blir anonymt. Det griper inte tag, det blir för städat.
Då kan inte ens ett gästspel av David Sandström rädda upp det hela.
DANIEL BRÄNNLUND
JONATHAN JOHANSSON
”Klagomuren”
(Hybris)
Jonathan Johansson slog igenom för två år sedan med albumet ”En hand i himlen” och med sin tredje skiva lever han upp till de höga förväntningarna som satts på honom. Med hjärtat på skjortärmen och fler religiösa antydningar än bara skivnamnet levererar Malmöpågen sin finstämda musik.
Låtarna går från hoppfulla och gnistrande till mörkare och mer melankoliska, men alltid med samma drivande syntpop ackompanjerad av Jonathan Johanssons svala skånska. Det är avskalad, elektronisk popmusik med en underliggande, djupare mening.
Ett knippe låtar som passar utmärkt till den kommande årstiden, ett ljus i vintermörkret.
LOTTA OLOVSSON
BRIAN WILSON
”In the key of Disney”
(EMI)
Det känns minst sagt olyckligt att den här skivan släpps samtidigt som ”Smile”. Det gör liksom kontrasterna så smärtsamt uppenbara. Om ”Smile” andas idealism, känsla och experimentlusta kan motsatsen sägas om ”In the key of Disney”. Det här är i mångt och mycket kommersiell smörja och vore lätt att avfärda som bara det.
Om det inte vore för Brian Wilson.
Hans genomljuvliga stämma och känsla i tolkningarna lyfter faktiskt ett par av dessa Disney-sånger och gör att de framtecknas som annat än karikatyrer. Wilsons sång får välförtjänt stor plats i produktionen och exempelvis ”When you wish upon a star” gör han med den äran. Sett till Wilsons övriga musikaliska värv är detta förstås en olycklig parentes.
NICLAS HOLMLUND
THE BEACH BOYS
”The SMiLE Sessions” (2 CD)
(EMI)
Los Angeles 1967, mitt i en av de många och långa ”SMiLE”-sessionerna:
Under arbetet med låten ”Fire” börjar ett hus brinna några hundra meter från The Beach Boys inspelningsstudio.
Brian Wilson, vid tiden på väg in en dimma av missbruk och psykisk sjukdom, var övertygad om att det var musiken som var orsaken. Den sångcykel han höll på att skapa var uppenbarligen så stark att den kunde sätta byggnader i brand.
Efter en vecka med ”The SMiLE-sessions” – de kompletta inspelningarna, nu slutligen utgivna efter 44 år i karantän – är jag beredd att hålla med honom.
Det är en mäktig upplevelse att lyssna igenom ”The SMiLE-sessions”.
Det finns så mycket att älska här. Balladerna ”Wonderful” och ”Wind chimes”, lika spöklikt kusliga som vackra. Den knäckande stämsången i ”Our prayer” och ”Cabin essence”. Och herregud, om ”Surf’s up” – själva kronjuvelen – inte rör en till tårar har man ett hjärta av sten.
Och det finns så mycket att säga om den här skivan.
Om alla märkliga anekdoter kring inspelningen. Om Van Dyke Parks oefterhärmliga texter. Om att Paul McCartney äter morötter
i bakgrunden på ”Vega-
tables”.
Men allt det riskerar att ta fokus från det väsentliga: Musiken.
”SMiLE”-inspelningarna är alla gånger en lika omistlig och omvälvande pusselbit i musikhistorien som, låt oss säga, ”Be my baby”, ”Revolver”, ”Chelsea girl”, The Queen is Dead” eller ”What’s going on”.
OLOV ANTONSSON
Skriv ut
