UTMANA BORG! Hindret för full sysselsättning och stark välfärd är inte pengar det är ideologi hävdade Daniel Ankarloo, doktor i ekonomisk historia och lektor i socialpolitik, vid ett besök i Umeå förra veckan. FOTO: SCANPIX

 

Nyligen la alliansregeringen sin statsbudget, med ett offentligt överskott på ungefär 40 miljarder kronor. Pengarna ska däremot inte användas till det offentliga utan ska gå till att betala av på statsskulden.
Det kan verka ansvarsfullt. Men det är det inte.
I själva verket är det inte vare sig önskvärt eller ens nödvändigt.
Rätt använda, kan de här pengarna till exempel minska arbetslösheten drastiskt, och skulle utgöra ett efterlängtat tillskott för att stärka välfärden. Det menar Daniel Ankarloo – doktor i ekonomisk historia och lektor i socialpolitik – som besökte Umeå bland annat för ett föredrag vid ABF i Umeå i förra veckan.

Anders Borg brukar anspela på något slags bondförnuft i sin retorik för att betala av på statsskulden. Det kanske vore rationellt för en bonde, men inte för en stat. Och särskilt inte för Sverige.
Den svenska offentliga sektorn – stat, kommuner och landsting – har förvisso en så kallad bruttoskuld. Men den offentliga sektorn har också en fordran som i sin tur överstiger bruttoskulden.
Netto finns alltså ingen skuld. Det strömmar in mer pengar till den offentliga sektorn än det strömmar ut.
Sammanlagt uppgår överskottet i den offentliga sektorn till 458 miljarder kronor, eller 13,3 procent av BNP. Det är ett mycket gynnsamt läge. Trots det väljer Anders Borg att använda de 40 miljarderna till att minska bruttoskulden – det vill säga att öka det samlade överskottet. I slutet av mandatperioden beräknas det bli 684 miljarder.

Borg styr Sverige som en kvartalskapitalist, säger Ankarloo. Där politik handlar om den sista raden i bokslutet. Något som kanske ser bra ut, men som är förödande för landet. Det är en politik som låter bli att investera och som aktivt behåller människor i arbetslöshet.
Om vi valde att använda de 40 miljarderna skulle vi nära nog kunna utplåna arbetslösheten. Pengarna skulle inte ta slut. Innan dess skulle det bli svårt att ens hitta utbildad arbetskraft för välfärdsjobben.
Just ungefär 40 miljarder kostar det att utbilda och anställa så många att vi knappt har några arbetslösa kvar. Inräknat ökade skatteintäkter och minskade kostnader i sjukförsäkring och a-kassa landar nettokostnaden på under 20 miljarder, om inte lägre.
Det är en av huvudpoängerna Ankarloo lyfter fram. Han har i sin senaste bok på temat, Välfärdsmyter, samlat statistik och beräkningar över den svenska välfärdens långsiktiga stabilitet och bärkraft.
Som vänstersinnad är det lättande och hoppfullt att höra hur mycket pengar vi egentligen har till välfärd.
Men kommer inte välfärden bli dyrare i framtiden? Kommer inte skatten att behöva höjas när fler blir äldre?

Här kommer Ankarloos andra poäng. Det finns inga bevis för det. Den svenska välfärdsfinansieringen är långsiktigt oerhört stabil. Påståendet backas upp av finansdepartementets egna beräkningar.
Sverige hanterade dessutom en liknande situation mellan 1990 och 2009. Då ökade andelen äldre ungefär i samma takt som de väntas göra fram till 2035. Men då sänkte vi samtidigt skatten med hundratals miljarder, jobbade mindre och betalade av på statsskulden med 640 miljarder kronor. Allt utan att hota systemet.
Alla alarmistiska rapporter om drastiska kostnadsökningar saknar helt grund. Men vårdföretag och marknadsliberaler använder dem som påtryckning för privatiseringar och högre pensionsålder.
Visst, andelen äldre kommer att öka, men ökningen beräknas endast motsvara en skattehöjning med en procentenhet, enligt Sveriges Kommuner och Landsting. Och de intäkterna kan säkras på annat sätt. Allt annat är bara påhittade scenarier, inga verkliga prognoser. Det är viktigt att känna till. Sverige är exceptionellt rikt, och välfärdsfinansieringen är stabil på mycket lång sikt. Problemet är att våra gemensamma pengar inte kommer oss till nytta.

Hotet för välfärden är inte någon ”äldrechock” eller svaga finanser. Hotet är snarare regeringen. För lite resurser till välfärden äventyrar våra åtaganden i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och skollagen.
Men lag är lag och kommuner och landsting som har det svårt ekonomiskt borde skicka notan till Anders Borg, menar Ankarloo. Det är Borg som minskar stöden till dem och som samlar pengarna på hög i staten.

Arbetarrörelsen måste våga utmana Borg. Hindret för full sysselsättning och stark välfärd är inte pengar. Det är ideologi.

 

BJÖRN WIECHEL

Nyligen la alliansregeringen sin statsbudget, med ett offentligt överskott på ungefär 40 miljarder kronor. Pengarna ska däremot inte användas till det offentliga utan ska gå till att betala av på statsskulden.
Det kan verka ansvarsfullt. Men det är det inte.
I själva verket är det inte vare sig önskvärt eller ens nödvändigt.
Rätt använda, kan de här pengarna till exempel minska arbetslösheten drastiskt, och skulle utgöra ett efterlängtat tillskott för att stärka välfärden. Det menar Daniel Ankarloo
– doktor i ekonomisk historia och lektor i socialpolitik – sombesökte Umeå bland annat för ett föredrag vid ABF i Umeå
i förra veckan.

Anders Borg brukar anspela på något slags bondförnuft i sin
retorik för att betala av på statsskulden. Det kanske vore rationellt för en bonde, men inte för en stat. Och särskilt inte för Sverige.
Den svenska offentliga sektorn – stat, kommuner och landsting – har förvisso en så kallad bruttoskuld. Men den
offentliga sektorn har också en fordran som i sin tur överstiger bruttoskulden.
Netto finns alltså ingen skuld. Det strömmar in mer pengar till den offentliga sektorn än det strömmar ut.
Sammanlagt uppgår överskottet i den offentliga sektorn till 458 miljarder kronor, eller 13,3 procent av BNP. Det är ett mycket gynnsamt läge. Trots det väljer Anders Borg att använda de 40 miljarderna till att minska bruttoskulden – det vill säga att öka det samlade överskottet. I slutet av mandatperioden beräknas det bli 684 miljarder.

Borg styr Sverige som en kvartalskapitalist, säger Ankarloo. Där politik handlar om den sista raden i bokslutet. Något som kanske ser bra ut, men som är förödande för landet. Det är en politik som låter bli att investera och som aktivt behåller människor i arbetslöshet.
Om vi valde att använda de 40 miljarderna skulle vi nära nog kunna utplåna arbetslösheten. Pengarna skulle inte ta slut. Innan dess skulle det bli svårt att ens hitta utbildad arbetskraft för välfärdsjobben.
Just ungefär 40 miljarder kostar det att utbilda och anställa så många att vi knappt har några arbetslösa kvar. Inräknat ökade skatteintäkter och minskade kostnader i sjukförsäkring och a-kassa landar nettokostnaden på under 20 miljarder, om inte lägre.
Det är en av huvudpoängerna Ankarloo lyfter fram. Han har i sin senaste bok på temat, Välfärdsmyter, samlat statistik och beräkningar över den svenska välfärdens långsiktiga stabilitet och bärkraft.
Som vänstersinnad är det lättande och hoppfullt att höra hur mycket pengar vi egentligen har till välfärd.
Men kommer inte välfärden bli dyrare i framtiden? Kommer inte skatten att behöva höjas när fler blir äldre?

Här kommer Ankarloos andra poäng. Det finns inga bevis för det. Den svenska välfärdsfinansieringen är långsiktigt oerhört stabil. Påståendet backas upp av finansdepartementets egna beräkningar.
Sverige hanterade dessutom en liknande situation mellan 1990 och 2009. Då ökade andelen äldre ungefär i samma takt som de väntas göra fram till 2035. Men då sänkte vi samtidigt skatten med hundratals miljarder, jobbade mindre och betalade av på statsskulden med 640 miljarder kronor. Allt utan att hota systemet.
Alla alarmistiska rapporter om drastiska kostnadsökningar saknar helt grund. Men vårdföretag och marknadsliberaler använder dem som påtryckning för privatiseringar och högre pensionsålder.
Visst, andelen äldre kommer att öka, men ökningen beräknas endast motsvara en skattehöjning med en procentenhet, enligt Sveriges Kommuner och Landsting. Och de intäkterna kan säkras på annat sätt. Allt annat är bara påhittade scenarier, inga verkliga prognoser. Det är viktigt att känna till. Sverige är exceptionellt rikt, och välfärdsfinansieringen är stabil på mycket lång sikt. Problemet är att våra gemensamma pengar inte kommer oss till nytta.

Hotet för välfärden är inte någon ”äldrechock” eller svaga finanser. Hotet är snarare regeringen. För lite resurser till välfärden äventyrar våra åtaganden i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och skollagen.
Men lag är lag och kommuner och landsting som har det svårt ekonomiskt borde skicka notan till Anders Borg, menar Ankarloo. Det är Borg som minskar stöden till dem och som samlar pengarna på hög i staten.

Arbetarrörelsen måste våga utmana Borg. Hindret för full sysselsättning och stark välfärd är inte pengar. Det är ideologi.