UMEÅ, FREDAG 21 OKTOBER 2011
Ett hemvävt Umeå FC står redo. Haspen till Norrlandsfönstret är av.
Nu är det bara att undvika en grekisk tragedi, knuffa upp fönstret på vid gavel och kliva ut till superettan.
Och ärligt talat, jag skiter fullständigt i hur man gör det.

Det är sådana här matcher man lever för. Även som journalist. För det pratas fotboll var man än går i Umeå dessa dagar. Alla väntar på söndag 15.00. Eller kanske ännu hellre, söndag 17.00 när dramat är över.
Det diskuteras tabelläge och motstånd, dramatik och nerver, och ännu lite mer nerver.
För det är ju det allt handlar om i det här läget och laget. Att kunna kontrollera anspänningen, slappna av, våga spela ut, känna lugnet.
Det är lättare sagt än gjort – fråga Gif Sundsvall och det såg ärligt talat sådär ut senast mot Boden. Umeå FC vandrade ut på skakiga ben och inte ens ett tidigt ledningsmål förmådde lugna lagets nerver.

Men det löste sig ändå. Precis som det gjort så många gånger förr i år. Med en grundstark defensiv (26 insläppta mål hittills i år mot 42 i fjol!) har UFC kunnat sno åt sig poäng i många matcher, trots att man till synes varit utspelat stundtals. För det finns offensiva spetskvalitéer i truppen.
Johan Larssons explosivitet, Danny Perssons styrka, Seif Kadhims kvickhet, Erik Lundströms spelskicklighet, Jonas Nilssons högerfot får förr eller senare utrymme och skapar något. Och UFC:arna är topplags-trygga i det.

Jag såg premiären i våras mot Akropolis borta. Det bollskickliga hemmalaget började med att rulla ut ett positionsförvirrat och avvaktande UFC. Vänsteryttern Taner Kocak bjöd på den ena dribblingen efter den andra och hade det inte varit för en allsvensk insats i mål av Vladimir Sudar hade UFC kunnat lega under med 0–3 efter 20 minuter.
Men UFC växte in i matchen, Jonas Nilsson hittade vårsensationen Simon Mårtensson med två mackor och när slutsignalen gick stod det 0–2 på resultattavlan.
Jag skrev då med att vi skulle vänta ett tag med att betygsätta UFC. Det var ju klokt. Jag skrev för några veckor sedan att UFC inte skulle gå upp till superettan igen. Det kanske var mindre klokt.
Men trots all pepp, all hajp, alla inför-artiklar och allt förhandssnack är ju grejen att UFC inte är där ännu.
Det är nu de måste bevisa att de är mogna att ta steget upp.

Om de fixar det?
Jag hoppas verkligen det. För jag vet hur mycket Umeå FC-spelarna brinner för det här. Jag vet vilka frustande ambitioner det finns i den hemvävda truppen.
När jag intervjuade Johan Larsson i veckan sa han förvisso att det nog går att få en bra laganda även i plock-ihop-lag, men han trodde ändå att deras gemensamma bakgrund, en mentalitet skapad ur en norrländskt kärv fotbollsverklighet, gör gruppen lite starkare.

Ingen i det här laget var med när Umeå FC senast spelade i superettan.
En generationsväxling är genomförd.
På sexårsdagen av UFC:s senaste superettanavancemang har nya Umeå FC chansen att skriva sin egen historia.
Jag bryr mig inte om hur det ser ut. Jag vill bara se hela Umeås FC undvika en grekiska tragedi, fixa segern och ta steget ut genom Norrlandsfönstret igen.

Läs även:
”Karriärens strörsta match”
Uppladdningen börjar nu